Sida 57
Engelbrekt och hans dalkarlar
MERDE AKTfiN.
57
abbedissan (kysser hans limtd). Den heliga jungfrun vare med dig, vördige fader! (Går långsamt och med armarna i kors öfver bröstet in i klostret. Knut Boson går ut på motsatt sida.)
Femte scenen.
MÅNS BENGTSSON (insvept i en kappa, smyger spionerande utanför klostret).
Bengtsson (efter messans slut). Att ingen af mitt folk höres af ännu, och tiden är dock inne. — — — De jubla på slottet! De dricka skålar för Kalmarunionens upplösning och kung Eriks fall, och svenska ädlingar upplyfta på sina sköldar bonden från Dalarne! — Och fäderna vända sig ej i sina kistor och ingen stormil griper uti segerfanorna på deras grifter! — Engelbrekt, frossa gerna i dag, i morgon räckes dig en annan bägare! — Du gjorde mig faderlös — i morgon har du inte mer något barn! — Må gerna verlden beundra de skimrande färgerna på snäckans skal, allenast jag vet, att snäckan sjelf derinne långsamt lider och tynar af! — Sköna Ingeborg! Inom klostercellens fuktiga väggar blommar ingen ros hvarken för jorden eller himmelen! (Med låg röst.) Du måste bli min — med eller utan hjerta, min! —- Det är väl inte så svårt att fånga en motsträfvig flickas hjerta, när man i den ringa glasskifvan kan fånga sjelfva solens stråle. —• Trånande måne, du blänker så silfver-hvit och leker med Vetterns vågor, liksom den längtande nunnan med silfverkulorna på sitt radband.' {Vildt.) Lågorna af min hämd skola färga dig blodröd, innan du slocknar på ditt fäste! —
Sjette scenen.
MÅNS BENGTSSON. ERIK.
Erik (utkommande ur klostret, klädd som tiggarmunk). Herre!
Bengtsson. Är allt i ordning?
Erik. Vår heliga abbedissa förgrymmades svårligen, när jag anhöll om husrum öfver natten för mig och ett hederligt
Källa: Project Runeberg ·