Sida 7
Engelbrekt och hans dalkarlar
FÖltHTA AKTKN.
7
mats. Hvar träffade du nalle, far? Peter. Jag kom på vägen vid Kolarnäset, då jag varskodde nalle, som kom på två ben emot mej och brummade, må I tro, som danska fogden, när han kräfver ut skatterna; men, sen I, då satte jag piken emot honom och rände den genom kroppen, så han damp till jorden som en gråsten — — och så flådde jag honom, och huden ska mor ha med sej, må I tro, i julottan i morgon.
mats. Predikar prestfar sjelf i julottan i morgon? Peter. Jo, gör han så, och predika kan han — och latin kan han — och när han talar latin, så se folkets ögon ut som daggdroppar, och när han ska till och messa, så har han en röst så hisklig, att det skräller i kyrkmurarna — d'ä' visst och sannt, det.
Andra scenen.
DE FÖRRE. SVEN ULFSSON (bärande på sitt spjut en dansk soldatrustning).
Sven. Gudsfred på julafton (skakar Peters hand), grannas Peteri
peter. Se, så'n tingest du har på piken, Sven. sven. D'ä' skinnet af ett grannt djur, men det djuret bölar inte mer, ser du.
mats. Hvar träffade du det, fader Sven? sven. Hos Jan Pehrsson på Ornäs — jag kom dit, och der var en hel hop danska knektar, som lassade på allt hvad Jan Pehrsson skrapt ihop till helgen. — Nu fanns inte skapande grand till dragare, för si fogden hade förut tagit dem •— — men si då spände de Jan Pehrssons gamla hustru för lasset och tvang henne med hugg och slag att dra det, ser du. (Dalkarlarne hoppande till och svängande armarna under högljudt mummel.) Si då kom jag — yxa hade jag med mej, för si jag skulle qvista af liksom några julgranar. — När jag då varskodde hur knektarna pinte gammelmor, som qvidde så det skar i själen som ett tve-eggande svärd — —
peter. Det må du visst säga, Sven. dalkarlarne (trångande sig kring Sven, skakande sina yxor). Jäkeln annaggal
Källa: Project Runeberg ·