Sida 129
Engelska brev.
På vägen till Compiègne.
Från Times särskilda korrespondent.
Paris 30 augusti.
En het, dåsig söndagseftermiddag. Allt är stilla, man hör knappt ett ljud. Hela förmiddagen har det emellertid varit ett dovt muller rakt i nordost bortom horisontlinjen. Men man måste spetsa öronen för att höra det, och om man inte hade sina skäl att lyssna, skulle man knappast lägga märke till det. De, som endast ha Paristidningarnas svävande uppgifter att rätta sig efter, fästa sig därför ej vid detta svaga muller.
På en sträcka av mer än halvannan mil av den långa, raka väg, som leder till Compiègne, ser man ingenting ovanligt. Bara man vänder på huvudet, sväva kupolerna av Sacré-Cœur, den stora vita kyrkan på Montmartre-höjden, dimlikt i den heta luften bakom. Och här är ingenting annat än släta fält och gyllne sädesstrån och gröna busksnår i terrängens sänkor.
Småningom lägger man också märke till, att nästan alla människor, som vi möta på denna
9. — Från fronterna.
