1720, 1772, 1809

lägsta punkter, sannolikt förblifvit obemärkt: ingenting sällsynt skulle man då hos honom hafva upptäckt, men ingen skulle nekat honom vitsordet att vara rättskaffens, trofast och ädelsinnad. På det ingenting skulle fela i motsatsen »uc!-lan far och son, hade Försynen beskärt åt Tredje Gustaf, papiljoniskt rörlig, en gemål, majestätiskt skön men majestätiskt stel, och åt Gustaf IV, som naturen be- . gåfvat med en tämlig dosis nordisk flegm, en Drottning, hvars lediga behag i minnet öfverlelvat förlusten af den krona, som hennes geinåls kärlek gaf och hans politiska felsteg berofvade henne. Dessa behag voro hos henne återskenet från den skönaste själ, från det finaste förstånd, på hvilket hon gaf ett nytt prof, då efter f. d. Kongl. Familjens ankomst till Hamburg i Januari 1810, Gustaf A-dolf, föreställande sig att man förde honom i fångenskap, ville fördröja sin resa, tills han hunnit få svar pä en till sin farbror Carl XIII afsänd kurir. Denna föresats åstadkom myckvt bryderi, och att f. d. Konungen derifrån afstod, derföre hade man, un ligt nidm