1720, 1772, 1809

”resignation si angelique qifon aurait ”dit qu’elle en jouissail au lieu d’en ”étre afjUg/ée”

1 Gustaf 1IIS glädjedruckna cirklar utdelades statens emheten såsom pris åt omgängestonen. 1 Gustaf Adolfs glädje-torna hof spelade denna en alltför underordnad roll, att inverka på statsangelägenheter. Religronssvärmeri och den ty värr icke sälsynta Konungsliga inbilskheten om en outransaklig vexelverkan mellan makten och visheten, mellan viljan och förmågan, beröfvade Gustaf A-dolf mer och mer bruket af sitt förstånd,, hvilket ”favoriters smickrande tropp” i allmänhet ej finna sin räkning vid att upplysa, och hvilket, om det — horri-bilc dictu! — varit motvägdt af en råd-plägande Senats Veto i ärenden af genomgripande vigt, såsom frågor om krig och fred, m ni., ej förmått bringa honom sjelf och landet i det djup af olyckor, af hvilka man redan haft en försmak under den ollrådande Carl XII, men som voro helt ocli hållet okända, så länge Spiran och Namnstämpeln dvälj-des på samma hycmle.

Det var i statsmannavärf Gustaf IV betedde sig oefterrättligt. Öfverallt, der ingen annan beräkning var af nöden, än öfvertygelse om sanning och rätt, kunde