1720, 1772, 1809

”vaksamma ögon” och ”aldrig hvilande uppmärksamhet” (som Friherre Anckar-svärd, i sitt ofvanintagna representant-programm) anser derined förenligt, att desertera i ett så vigtigt ögonblick från sin mycket omtalade ”bänk” på Riddarhuset, som det skedde 1829, och att Riksdagen derefter på läktaren, såsom å-skådare och åhörare, försumma sina ”vidsträcktare åligganden”j så vore det kanske obilligt att alltför strängt räkna med Friherre Nordin, om han, väl ”vetande hvad verlden tål”, skulle, af en sainte hor re ur för ljudet af ett ord, hafva begått deu statsmannaoskickligheten, att först bevisa syftningens oroande art och sedan blottställa sig för förödmjukelsen, att uttrycket qvarstår i protokollet såsom en inför samtid och efterverld uttalad tillvitelse mot en hel regim och, hvad värre är, att denna tillvitelses o-strafflighet är vorden, till yttermera visso, bekräftad af en ”juridisk” majoritets vittnesbörd. Svenska Minerva hade kanske éj, så alldeles orätt, då hon yttrade, att denna obetänksamma och misslyckade Riddarhusmanöver var illa börjad, sämre fortsatt och ännu sämre slutad. Måhända inses detta nu mera af till och med Friherrarne Nordin och Åkerhjelm sjelfve. Det är ganska vac-