1720, 1772, 1809

”ftJcihiad.cn mellan anledningen till Itals-”kedjan och till hulsjernet"

tackande Gud, att vi ej äro såsom menni-skorna \itl ISewas och Bosforens stränder, utgör spö- ocli risslitning här cn lika h»ar-daglig styggelse, som der knut och bastonad. Jcmlikhut, tidens behof och till passion stegrade åtrå, är ii Tv i* n Iios oss dagens lösen, 'under det att sjelfva lagen hiir befaller att den fattigare förbrytaren skall offentligen hudflängas, men tillstSdjer den förmögnare att slippa undan med penningeböter. Det är till massan af folket, man öfverallt i sista instanticn vädjar, och det är sä man vänjer massaa, att kallsinnigt trampa mensk-lighet ocli rätt» isa under fotterna. ’l’y mensk-lighetcn lider genom tillvaron af detta öf-verllödiga gisslande, som förhärdar både clen förbrytare, hvilken man på ett så äudamåls-vidrigt sätt velat förbättra, och lynnet hos det folk, som vänjer sig att med likgiltighet åse dc bestraffades moraliska förnedring och fysiska smärtor; — och rättvisan förnärmas, då samma brott olika bestraffas hos den bemedlade ocli hos den icke bemedlade.

På detta rum finnes sannolikt ingen, som ej fått eller gifvit uppmaningen att följa med sin tid och att akta på tidens tecken. Rlen man begriper ej de sednare och man stadnar långt efter den förra, om man inbillar sig, att allt blir väl bestäldt genom liägra medborgerliga fraser och en jtlig om-skapning af former, huru illa de gamla än niå svara mot sin bestämmelse, och huru symmetriskt de nya än må danas, hvilka man vill sätta i stället. Tidens omisskänneliga