1720, 1772, 1809

— ”Absolut lätt eller orätt finnes ej ”i vår tids samhällen, de må kallas Re-

tecken är individens sjunkande vigt ocli mas-sans stigande betydenhet. Man följer si» tid, dä man sii jemkar förhållanden, som alstrades under det massan var blott ett blindt verktyg uti individens hand, att de passa till sakernas förändrade ställning. Det var fordom tillräckligt, att en nationalanda fanns bland samhällets högre kretsar, till livilkas upplysning de lugre sferernas medlemmar hyste fullkomligt förtroende, och på livilkas vink desse således stodo färdige att våga lif och egendom. Men delta förtroende finnes icke mera. ll\ar och en medborgare i staten vill se med egna ögon, pröfva med eget förstånd; och det är på national-audan hos mängden af folket, som fosterlandets sjelfbestånd och trefnad nu mera bero. Men huru begära en nationalanda, utan belåtenhet med statsförfattningen, och huru ens väga lioppas denna belåtenhet, då en s!i synbar, en så vild och — hvarföre tveka att uttala ordet — en så afskyvärd partiskhet i sjelfva brottmålslagen finnes för den rikare* som enligt sakens natur tillhör undantagen, mot den fattige, luilken i allmänhet och framför allt i Sverige, måste utgöra sjelfva regeln?. Och huru skall val nalionaiandau i alla fall blifva beskatrad hos det folk, hvars naturligen härda sinnesart, fostrad genoiu den nordiska jordmånens karghet ochhärdad under dv nordiska vintrarnes stränghet, mer och mer afiägsuas frän det mildt och ii-r delt menskliga, genom eu daglig åsyn nf of' fentliga hudstrykniugar,. ofta ej anuat än ett-