1720, 1772, 1809

gar inträffat äro så mycket mer anmärkningsvärda, som ekonomiskt trångmål hos de yppersta i staten äfven under föregående epoker ägt rum, utan att åstadkomma allmän förargelse. Hertigen af Södermanland (slutligen Carl XIII) kunde ej på 1770-talet lösa tvänne af Konduktör Feldt i tusch ritade porträtter, föreställande Gustaf III och Sophia Magdalena, emedan i Prinsens kassa cj fanns den erforderliga summan . . . femtio plåtar — säger 50 plåtar! Riksrådet Tessin hade i statens värf uppoffrat största delen af sin förmögenhet och var reducerad till ganska kännbara försakelser mot slutet af sin märkliga lefnad, utan att sådant, hvarken hos hans samtid eller ef-terverlden, skadat hans rykte; och långt ifrftu att hafva lidit genom minskadt välstånd, innefattade detta tvärtom för Presidenten Ruuth och Bergsrådet Hermelin anspråk på ära och erkänsla, just emedan de uppoffrat så betydligt af sin förmögenhet på allmänt nyttiga företag. Tillfälligtvis hafva vi just i detta ögonblick till hands tvänne handlingar, som, jemte det de bestyrka och närmare upplysa i-frågavarande förhållande, äfven ur andra synpunkter erbjuda det interesse; att läsaren tvifvelsutan hellre tager kännedom af dem i sin helhet, än genom en