1720, 1772, 1809

under det man liar sig sjelf att tacka, det man i denna stora hierarki alltid träffar det mest aktningsvärda nederst. Det är förjäfves man ligger oin aktning: man utkräjver den såsom en rättighet, eller — man jdr den aldrig.

Kännande sin kraftlöshet att upphära de toma harnesk, hvarom skalden sjunger, hvilka bördsaristokratien fordom fyllde ined så mycken styrka och glans, har hon i våra dagar sjelf tagit initiativet till sin egen förnedring, till sin medtäf-larinnas upphöjelse. Öfvergifvande anspråken på öfverlägsenhet i embetsrUm-men, har hon nedstigit till snyltgäst i penningearistokratens matsalar, der de

band och broderier, Styrelsen utströr i

%

sitt grannskap blifvit sjelfskrifna sirater bland de bronser och vaser, som utgöra bordens brokiga ögonfägnad. Förtänke henne ingen, att hennes läppar oftare vidröra kristallen, än nå^on annans bland gästerne: att hon af drufvans blod hvarje gång dricker i botten försoningen med sin rival! Hon beliöfver, hon söker att berusa sig; på det hon icke, vid vaxljusens gulldeka skimmer, må kunna i try-mån skönja den vanställda bilden af sin egen förödmjukelse och af de öfrige gästernas triumferande hån.

De ilnanciella skandaler, som i våra da-