1720, 1772, 1809

ilens hjul i dess ilande fart, och det å‘r ju med styrelsen vi nu hålla på att uppgöra räkenskapen?

Sannt. Men styrelsen har genom sjelfva sin overksamhet på ett ganska verksamt sått bidragit att bringa sakerna på den punkt de nu befinna sig. Hennes underlåtenhet att sofra guldet från slaggen, vid valet af sina utkorade bland den samhällsklass, hvars grundidé är utmärkelse, och hvars tillvaro upphör att äga en förnuftig förklaringsgrund i samma stund klassens egenskaper ej äro ut-inärktare än massans: — denna uraktlåtenhet, en nåd mot de på grundsatsens bekostnad gynnade individerna, blef en nådestöt åt, sjelfva institutionen. Det brådstörtade en öfvcrgång, som väl tör-hända i alla fall förr eller sednare inträffat, men hvilken, under en omtänksam och förutseende ledning, kunnat ske småningom ocli obemärkt. Ingen hade beklagat sig, om olämpliga subjekter blifvit qvarlemnade i mörkret; men fram-. släpade på skådeplatsen, hölja de sig med ett ätlöje, med en ovilja, som i opinionen återfaller på hela statsinrättningen. Styrelsens anhängare jemra sig öfver allmän brist pä aktning för det högt uppsatta i staten — och hvem nekar, att detta ju är ett ganska elakt tidens tecken? —