1720, 1772, 1809

hetens ädlaste förmögenheter. Nu heter det icke mera: lycklig som en kung; u-tan: lycklig som en millionär. Densamme, som med mycken stolthet ser upp på den förres diadem, sänker ödmjukt {.in blick, då han nalkas den sednares kassakista. Man talar med ett spotskt liånlöje om den bördsaristokrati, livars enda rikedom någon gång kan bestå i minnet deraf, att förfädern, mindre sjelf-kära än sina ättlingar, uppoffrat lif, mödor och egendom för fosterlandets bä'ta; och man bugar sig i stoftet för den pen-ningearistokrati, som hellre skulle försänka sina skatter på liafsbottnen, än dela med sig af dem ät det allmänna. Mau brännmärker med benämningen ^andryghet” dem, som fröjda sig öfver en stamfaders eller förfädrens ädla handlingar; ocli man bröstar sig oklandradt öfver den rikedom, man ärft efter personer, om hvilka stillatigandet redan är ett smicker. Den förflutna tiden hade mecenater och skyddlingar; den närvarande: allmose-utdelare och allmosehjon.

Se der aristokratieu förr och nu: bördens och penningarnas aristokrati! Och om trädet bäst kännes af frukten: se der ärans och njutningarnas tidehvarf!

M en hvartill här dessa betraktelser? Kan någon styrelse i ver Iden hejda ti-

14*