1720, 1772, 1809

ningearistokrati uppstått, hvilken ej saknar ett enda bland bördsaristokratiens lyten, utan att äga en enda af de förtjenster, som mildrade olägenheterna af dennas fel.

Hvarje tid har sina egenheter. Begär efter utmärkelse var den förflutnas: begär efter njutningar är den när var andes. Dä fann man en njutning i sjelfva försakelsen, endast den ledde till ära; nu försakar man äran, blott derigenom någon njutning vinnes.

Det sålunda förändrade målet för men-niskornas sträfvanden har medfört en förändring i sjelfva begreppen om utmärkelse och anseende. De voro förr af en mera öfversinnlig natur. De hvilade ytterst, om man så behagar, på inbillningen. Det var icke kronans materiella vigt af vissa lod guld, icke hennes ädelstenars karat och vatten, som bjödo och ingåfvo vördnad, utan det var kronan: symbolen af Herrans Smorda. Det var icke finheten och alntalet af det sammet, som användes pä talaren, på hvilka man satte ett högt värde, utan det var talaren: den högsta samhällsvärdighetens sinnebild. Det var icke egentligen såsom födkrok, man uppskattade bragden, snillet, lärdomen, konsten, skickligheten, u-tan det var uppenbarelsen af mensklig-