1720, 1772, 1809

Hvem hade kunnat ana, livem hade vågat hoppas, att ile suckar, tårar och förbannelser, som den 3 Maj 1808 utpressat i Sverige, då det, genom Sveaborgs öfvergång, förlorade nyckeln till Finland, bkulle aderton år sednare utplånas af sinnesfriden, fröjden, jublet kring vaggan i Konungaborgen den 3 Maj 1826! Försynen, outransaklig i sina vägar, men allvetande ocli allgod, tillät, att tåtekalken förvandlades i en glädjebägare, ach att på eu dag, då kanonen, mållös ap-sorg i fältverken pa Finska skärens sju holmar, upphörde att der gifva Svensk lösen, skulle i eu framtid Svenska kanonen å-terfå bruket af sin väldiga stämma, för att högt förkunna hvälfningarna i staters öden. At Skåne förunnades vid det ela-da tillfället särskilda anspråk på förhoppningar. Trefnad, ordning och. lugn äro så visst de dyrbaraste juvelerna i den Hertigliga kronan, -aom frihet och rättvisa det skönaste, det säkraste liyende, på hvilket hon kan livila. Den dubbla årsdagen kan dessutom blifva en dubbel väckelse ....

’’I klippan växer jurn, och luänncr deruppå.”. .. .

Eu väckelse, som ödet här beskärt i afseendc på den äldsta telningen af hjeltestaminen, beredde visheten åt deu yngste. Prydd med grannrikets höge