1720, 1772, 1809

— På sig lämpa lagstiftarens bud om grundsatsen, samt låta fylla fängelserna med föremal för allerhögstdesammes in-jurieprocesser. Gustaf III sjelf, så ömtålig och så hÖgsint, i frågor som an-gingo majestätets helgd, var långt ifrån att åsyfta någon rubbning i berörde förhållanden, oaktadt han i öfrigt ej alltid var särdeles nogräknad i afseemle på det formella af en del bland sina lagstiftningsåtgärder, och fastän han varit utsatt just for sådant lasteligt tal om sin egen person, som ofvannämnde § bestraffar. Dagligt Allehanda innehåller härom den 17 November 1773 en uppsats, livilken ur flera synpunkter förtjenar att öfvervägas, äfven af vår tids läsare. Artikeln lyder ordgrannt sålunda:

”Sedan Kongl. Maj:ts och Rikseiis Svea Hof-Rätt, dönult öfverskäraren Anders Hallström för det han om Kongl. Maj:t och »less Företrädare i Regeringen, Högst-sal. Hans Kongl. Maj:t Konung ADOLPH FRIEDRICH lasteligen talt, at mista Lif sit och halshuggas. Så har uppå Hallströms och lians Fäste-qvinnas Anna Spor-rongs underdåniga Ansökningar, Kongl. Maj:t d en 4 i denna månad, genom ut-färdadt Utslag, af Gunst och Nåde til-gifvit Hallström dess genom de om Kongl. Maj:t af honom fälte förgripelige utlä-