Resa i Colombia, åren 1825 och 1826. (Förra delen)

i oo' lande k nnn a med fötterna lijelpa (less tunga arbete, så vida icke jorden vore lika mjuk för den sexbenta som den fyrberitä, i smut- sen vadande, macbinen. Sedan de en stund b l i c k a t omkring sig, för att finna något hårdare s t ä l l e , fortsattes de långsamma stegen, hvilka »enliuda i den vattenblandade massan, liksom O i slagen af en stampqvarn, till dess de mötas af någon begrafven sten eller trädstam, på livilken bästen snafvar. Under det ryttaren med uppmärksamhet söker upptäcka om det finnes flera dylika, tager kanske en utskjutande gren hatten af hufvudet på honom. Att stiga af, och upphämta den smutsiga hufvudbona- den, är lika svårt som obehagligt. Men det är icke nog att man besväras ofvan och ne- dan, nian gör det äfven på sidorna, och är det ofta svårt nog, att för knän parera undan de trädstammar, hästen stryker tätt förbi, till undvikande af de djupaste ställena emellan dem. Emellertid har man förlorat både vägen och det öfriga sällskapet. För att återfinna begge, stannar man och hörer snart Pilotens beständiga: "Cavalloi" — "Arribat' — "Ca- ra..!" * Man får således snart veta livar . * Håst! —Uppåt! —>,\tföljdt af deras vanliga ed.