Resa i Colombia, åren 1825 och 1826. (Förra delen)

102 mandej ty aldrig blir detta träd borttaget, och aldrig upphörer det att hindra vägen, förrän tidens tand afsågat det; utan vägen blir hädanefter densamme, man nu rödjer. Dessa omvägar, eller rättare beständiga ser- penteringar, göra naturligtvis den långa vägen ännu längre, och bidraga mycket till att man här aldrig kan räkna distancer i miltal, utan endast i dagsresor. Slutligen kommer man till djupa hål- "vägar, som, gående genom en lös lerjord, blifvit genom den beständiga, trampningen så djupa, att då de, som nu, äro fulla med vatten, likna de mera en fästningsgraf, gjord att hindra communicationen, än en landsväg att befordra densamme. Genom dessa kom- mo vi till en stor bred ström, h vilken, då man till en början far långs utmed den, tror man att det är för att komma till någon öf- ver densamme slagen brygga. Häruti bedra- ger man sig emellertid, ty då man minst iöimodar det, svänger vägen rakt ned i den- samme, liksom gifvande tillkänna: vill Du öfver, så plumsa i. Då den var så djup, att vattnet gick in i de på hästryggen hängande koffertarne, så hade den åtminstone den för- månen med sig, att den under passagen ren-