Resa i Colombia, åren 1825 och 1826. (Förra delen)

234 så sällan någon menniskans åtgärd afbryter den evigt lika naturen, som regerar här j samma oförändrade skick, som den gjort från sin begynnelse. Den stilla oförmärkt framflytande floden , de låga nakna sandban- karne, och de med hög skog tätt bevuxna stränderne äro för hvarje dag de enda och samma föremålen, hvilka i längden blifva al- deles mördande för det trånande ögat. "Vid solens uppgång framställer likväl naturen här en mera omvexlande tafla, då den upplifvas af den mängd foglar, djur och insekter, hvar- af den öfverflödar. Men länge varar detta icke, förrän densamme solen, som med sin ankomst gaf dem nytt lif, genom sin längre närvaro åter förlamar dem: och nu råder på den ödsliga Floden en hemsk tystnad. Ej ett enda ljud hinner då genom den stilla upphettade luften till det lyssnande örat, ty nu hafva småfog- larne redan slutat sin morgon-chör, aporne redan utdansat sin stojande grendans, pap- gojorne upphört med sitt högljudda pladder, den ensamne storken står tyst och orörlig under en beskuggande gren vid stranden, och krokodilerna ligga med sina vidöppna gap overksamma och steka sig på sandbankarne: allt hvilar, tyst försmägtande under den