Sida 62
III. Santa Marta
Ca handtera strängarna med sä liten skonsamhet, att de somoftast springa af. Också hafva de alltid ett litet förråd af de finare, liggande i sjelfva harpan, och äro otroligt färdiga i att laga en afsprungen, eller sätta på en ny sträng, Det betyder också icke mycket att man ofta får höra musiken tvärstanna och afbrytas af ett "Carambam! se revento la cuerda" —Be- satt ! strängen sprang — ty snart är den fär- dig igen, och stycket fortsättes med lika fart som förr, aldeles som om detta korta inter- mezzo icke hade varit annat än en lång paus. Sällan hör man dem sjunga: och sedan man hört dem en gång, skulle man önska att de gjorde det ändå mera sällan, ty det låter jemmerligt; hvilket är besynnerligt då man considererar deras tsköna musikaliska språk och deras säkra gehör; men felet ligger väl i en om icke total brist, åtminstone allt för liten uppöfning, af en för sången oumbärlig artikel, rösten. Under Pingst-helgen var jag ute på lan- det i en by vid namn Gaira tre mil från Staden, hvarest en Monsieur Sandreschi hade ett litet landtställe, till hvilket han inviterat några vänner. Ett bref från Herr Ilausvolff hade förskaffat mig denne utmärkt artige och
Källa: Project Runeberg ·