Svenska minnesmärken

Pl. 16.

ÄTTHÖGAR I SÖDERMANLAND.

Grafhögarna, i anseende till deras sammansättning och användbarheten af deras beståndsdelar, mäst utsatta för förstörelse, skola likväl, näst de gamla borgarna, längst qvarstå såsom oemotsägliga vittnen om en befolkad fornverld. Ty sent lärer väl andock den dag komma, då dessa ännu så talrika minnen hunnit aldeles och allestädes utplånas. Den kommer likväl.

Men om äfven här och der enstaka, hela och mer eller mindre skadade, qvarlefvor af detta slag än en tid komma att återstå, skola likvisst dessa sträckor, dessa flockar af högar, dessa vidlyftiga ättplatser, af hvilka så mycket stått att finna, att reda, ej så långt härefter vara i det närmaste förstörda eller aldeles försvunna.

En sådan högsträcka är här föreställd å Pl. 16. Jfr Pl. 18, fig. 5. Denna är belägen på en vidsträckt slät landhöjd i södra delen af Sela-ön uti Mälaren, och sträcker sig i svag rundning efter höjdens östra sida, eller, om man så får säga, kant. Höjdens plan är inom sträckan nu täckt med enbuskar och ljung, och der hafva funnits och äro än till en del synbara många mindre stenläggningar af nästan alla skapnader, som hos oss förekomma, men knapt en enda grafkulle. Dessa hafva alla fått plats å höjdens kant, och utgöra den ifrågavarande sträckan. Den var för 20 år sedan till alla delar oskadad, men är nu genom ras, förorsakadt af här årligen skedd grushämtning, på flere ställen illa förderfvad.

Längst i söder ses en mindre grafkulle i närheten af en obetydlig treudd, och ej långt derifrån reser sig denna grafsträckas vackraste lemning, en ättehög af icke mindre än hundrade dryga stegs omkrets, samt 16 stegs sluttningshöjd. Den ager ännu synbara lemningar efter fotkedja, tyckes icke vara rörd, utan har ofvanpå en jämn plan. Ett par mindre kiluddar och en med midtsten försedd stenkrets följa härefter. Vidare: åter en mindre grafkulle, samt derefter en betydligare, med större hörnstenar försedd, kiludd. En origtighet vid dennas öfverflyttning på stenen har blifvit begången i så måtto att dess vestra och sydöstra hörn eller spetsar tyckas höja sig öfver den omgifvande markens sluttningar åt dessa håll, så att hela stenläggningen kommit i fullkomlig plan, hvilket den ej borde vara. Den har deremot det temligen egna att de ifrågavarande långspetsarna löpa ned i höjdsluttningarna, hvilket ock af Pl. 16 kan till en del ses . I ordningen efter stenläggningen förekommer en betydligare, med gles fotkedja försedd, ätthög, och få alnar derifrån en bautasten, en knapp aln hög. Ytterligare tvänne grafhögar, af hvilka den närmaste vid undersökning sommaren 1848 fanns innehålla vanliga graflemningar, deribland en mindre, fullkomligen oskadad graf-urna. Sträckan slutar i norr med ännu en hög, hvarå en bautasten blifvit rest, samt med en otydlig stenläggning eller lågt röse. En mindre bautasten ännu längre i norr har för icke länge sedan blifvit borttagen.

Pl. 17, fig. 3 visar grafsträckan från längre afstånd, samt närmast en söder om densamma befintlig nog märklig stensättning, hvilken finnes beskrifven i Runa för 1849. Den har visserligen gemenskap med grafsträckan, och dess sällsamhet påkallar vidare granskning af forskare, hälst på stället.

*