Sida 6
Pl. 1.
STENSÄTTNING PÅ SELAÖN I SÖDERMANLAND.
Å en ansenlig landhöjd eller ås i södra trakten af Selaön är på en jämn, af nästan oräkneliga grafkullar omsluten, plan denna väldiga stensättning uppförd. Längst i öster är rest en inåt flat sten af 3½ alnars höjd och nära 1¾ alns bredd, Domstenen kallad, från hvilken utgå mot vester tvänne något utböjda rader af dylika resta stenar, dessa på afstånd från hvarandra af 2, 3, 4 till 5 alnar. Den norra raden äger sju, hvaraf en mycket afslagen, samt den södra åtta stenar, alla af olika höjd, nämligen från två till två ½ alnar, och med inåt vända flatsidor. Stensättningen, hvilken sålunda i öster bildar en spets och å midten vidgar sig till 11½ alnars bredd mellan de nämnda stenraderna, hvilka åter i vester komma hvarandra nio alnar nära och här sluta på hela 44 alnars afstånd från yttersta spetsen, liknar en stor Skeppssättning. »Domstenen» är med de närmast stående rad-stenarna förenad medelst fina sten-randningar, och af lemningar efter sådana finnes att de fortgått mellan radstenarna kring hela stensättningen. — Inuti, på afstånd från »Domstenen» af omkring 25 alnar, samt sju alnar från södra, och fyra alnar från norra stenraden, är en jordfast flat sten eller flisa af 1¾ alnars bredd vid jordytan och kring 5 tums tjocklek. Den är upptill trubbig, och de flata sidorna stå mot öster och vester. Marken mellan denna och stensättningens spets är ojämn. Inom stensättningen förekomma i öfrigt trenne klumpstenar, en i närheten af fördjupningarna, och de andra två å skilda ställen närmare radstenarna, äfvensom lemningar af tvänne från den nämnda randningen mellan två af den norra stenradens stenar ingående likrigtade randningar förmärkas. Af de mellan flere af radstenarna varande fördjupningar samt af luckor i randningarna finnes att radstenarna, hvilka jämte »Domstenen» nu äro sexton, utgjort tjugufyra. Tecken efter några stensättningar eller jordupphöjningar, så väl vid flisan, som annorstädes inom stensättningen, böra slutligen ock nämnas. Se Pl. 6, fig. 1.
Öfver fornlemningen finnas från 1600:talet tvänne grundritningar. Den ena af år 1667 utaf Z. E. Lundius (Församlingens d. v. Pastor) utvisar en krets af tretton stenar. Se Pl. 6, fig. 2. Teknet för en fjortonde, i vester midt emot den östra spetsstenen (»Domstenen»), är af nyare hand och sannolikt en origtighet, såsom eljest hela Lundii ritning, då radstenarnas antal är för litet samt deras lägen sinsemellan ej rätteligen återgifna. Han upplyser: »I Ååsa Ytter-Sellö socken finns många ättebackar, hvarest och dhesse 13 st. stenar å een hög kulle äro upreste synas, doch uthan Rijtning och Ruunor, den största 3 alnar, dhe öfrige 1½ alnar öffr Jordh.» Den andra grundtekningen, upprättad 1684 af Peringsköld (Pl. 6, fig. 3), samt med öfverskrift: »Åsa backe», jämte uppgift att stensättningen är 40 steg lång och 11 steg bred, upptager i en tämligen trogen fast något sned bild radstenarnas nuvarande antal, samt de närmast omkring varande högarna och »stoora graffarne» (uppkomna genom intet annat än jordtägt till högarna). — Ännu en uppgift från 1600:talet (1687) af Johannes Rivelius (»V. D. Minist»): »Vijd Åsa 12 upreste steenar, men ingen skrifft uppå.» J. Thun, Past. på Selaön de första åren af 1700:talet, yttrar (i »Vita Palmsköldii», p. 8), att Åsahögen (Collis Åsensis) väcker största förundran i anseende till sina många grafkullar, och att på denna hög Selaboerna (Selenses) fordom under bar himmel haft ting; »till minne hvaraf tretton stenar, efter Domrarnes antal, äro i ordning resta (»in cujus rei memoriam pro numero judicum XIII lapides ordine erecti visuntur). — Det finnes att en förutfattad föreställning det stenarna i en tingsplats nödvändigt borde vara tolf eller tretton förledt både Lundius, Rivelius och Thun.
Tekningen (Pl. 1) föreställer ifrågavarande minnesmärke sedt från vester i stark förkortning, med »Domstenen» längst bort i bakgrunden. Pl. 5, fig. 1 visar stensättningen från nordost. »Domstenen» är här närmast samt några radstenar bortskymda.
*
