Om den etiska seden

mellan sinnlighet och förnuft. Denna innerlighet vinnes derigenom, att den sedliga viljan sjelf vill det goda, som genom sinnlighetens bestämbarhet kan hos henne utvecklas och genom hennes ombildning utvecklats, och den ombildade sinnliga viljan sjelf vill detta med förnuftet öfverensstämmande goda. Det är då icke längre två viljor, en sinnlig och en förnuftig, utan en enda sinnligt förnuftig vilja, af hvilken det harmoniska lefnadssättet omedelbart framgår, och detta lefnadssätt är då såsom konstant den etiska seden.

I hvarje sedlig viljeyttring ingår etisk sed såsom en af dess grundformer. I ingen viljeyttring kan denna grundform saknas. Men såsom förut är visadt, kan förhållandet mellan den sedliga viljeyttringens grundformer vara olika, i det att än en än en annan kan vara viljeyttringens hufvudbestämning. Sedlighetens innerlighet kan hafva en annan betydelse än den nyss angifna. Hon kan hänföras till dygden och får då den betydelsen, att sedligheten hör till det inre eller innersta hos menniskan, och detta är förnuftets eller sedlighetens idé såsom den högsta bestämningsgrunden för menniskans sedliga vilja. Dygdens innerlighet består då i den intensitet, med hvilken hon vänder sig inåt till sedlighetens idé och håller sig fast vid henne såsom den högsta bestämningsgrunden och vid andra bestämningsgrunder endast såvida de äro af den sedliga karakteren upptagna såsom öfverensstämmande med den högsta. Genom dygdens eller det sedliga tänkesättets innerlighet vinnes den frigörelse, som bereder möjligheten af ett fritt handlingssätt, och genom detta fria handlingssätt beredes öfvergången till den etiska sedens innerlighet, som består i den obrutna kontinuitet i det sedliga lefnadssättet eller den fulla harmoni mellan sinnlighet och förnuft i det sedliga lefnadssättet, som medför sjelfvillighet till sedligt lif icke såsom det fordrade, utan såsom det goda.

På möjligheten af en sådan fortgång beror all bildbarhet i det sedliga lifvet, all tillväxt i sedlighet eller all utveckling till ett rikare och mera omfattande sedligt lif. Men sjelfva fortgången till sedens innerlighet eller sjelfvilligheten till sedligt lif beror till sin möjlighet på förnuftets oreflekterade sjelfutveckling, genom hvilken menniskan får väckelsen till sedligt lif, och genom