Om den etiska seden

hvilkens oafbrutna fortsättning hennes sedliga lif har sin i hennes väsende grundade naturenlighet och dermed följande växtkraft.

I den nu skildrade etiska seden finnes det något yttre, som gör seden märkbar. Detta är menniskans sinnlighet betraktad såsom bestämbar till öfverensstämmelse med förnuftet och i följd deraf såsom ett relativt godt. Märkbar blifver den etiska seden genom den ombildning, som hon gifver omedelbart åt den sinnliga seden. Vidare finnes det något inre substantielt och konstant, nämligen det förnuftigt goda. Slutligen finnes det ock en enhet af båda nämligen seden sjelf, som är det lefnadssätt, som har i sig den omedelbara harmonien mellan sinnlighet och förnuft, och som är satt af den sedliga viljan sjelf såsom det högsta goda.

Den sedliga viljan har sin egen inre utveckling. Såsom det högsta goda utvecklar hon inom sig sjelf sin egen organism. Genom denna utveckling blifver hon allt mer aktuel såsom ett organiskt helt. Men den sedliga viljan verkar äfven på det yttre. I denna sin verksamhet ombildar hon närmast sina själskrafter till organer för hennes förnuft eller sedliga vilja. Såsom organiserande vilja eller det högsta goda upptager hon de till förnuftets organer ombildade själskrafterna i förnuftets tjenst och formar deras verksamhetssätt, så vidt möjligt är, till sed, som öfverensstämmer med den etiska seden och sjelf derigenom blifver etisk sed. Men medelbart utsträcker hon sin organiserande verksamhet till allt, som ur någon synpunkt kan ombildas till ett godt, låt vara blott såsom ett medel för det förnuftiga goda.

Det sedliga lifvet är icke blott ett lif inom en menniska och i en lifssfer, som erbjuder erforderligt material för verksamheten, utan äfven ett samlif med andra menniskor. Då är äfven den etiska seden gemensam för flera. Genom mångsidig beröring och vexelverkan med andra utbildas sinnliga seder och ombildas dessa till godhet och tjenlighet, och derigenom vinnes väckelse till utbildning af etisk sed.

I mera bestämd form framträder den etiska verksamheten inom det menskliga samhällslifvet. Detta kan icke komma till stånd utan en viss gemensamhet i det sedliga lifvet öfverhufvud och särskildt etiska seder. Äfven i samhällslifvet måste en utbildning af sinnlig sed vara gifven, innan den egentliga etiska seden kan införas. Allt samhälle framträder såsom aktuelt för