Färgernas betydelse i djur- och växtvärlden

EAA EA SS ade ae rade and

SNS

TAKTTAGELSER AF NYTTIGA FÄRGER BLAND DJUR OCH VÄXTER. 9

Skyddande, lokal färgafpassning. Man har emellertid icke blott iakttagit denna skyddande likhet mellan djurets färg och omgifningens allmänna färgton, utan äfven obser- verat värkliga färgteckningar (ja, stundom mycket inveck- lade dylika), hvilka på ett beundransvärdt sätt lämpa sig för att dölja djuret i ett särskilt tillhåll. Hit höra becka- sinernas, orrfåglarnas och piparnas svarta, gula och rost bruna fläckar, ringar och ränder, som på ett så beundrans- värdt sätt sammansmälta med färg- och ljuseffekterna i de snår och bland de tufvor, hvilka de olika arterna företrä- desvis välja till sina vistelseorter. Ostindiska tigerjägare hafva anmärkt, att tigrarnas gula och svarta strimmor full- komligt sammanflyta med färgspelet i deras favorittillhåll, bambusnåren; då dessa senare belysas af en bländande sol, ser man nämligen intet annat än ett virrvarr af de gula rören och de svarta, lodräta skuggorna eller tomrummen mellan dem. Afrikanska jägare hafva gjort liknande iakttagelser öfver svårigheten att upptäcka de vertikalt svartstrimmiga träskantiloperna bland det manshöga gräset. På samma sätt harmoniera många skogsdiurs (t. ex. dofhjortens, vild- kattens, jaguarens, den amerikanska panterns och den afri- kanska tigerkattens) runda fläckar och rosetter med de runda och ringformiga solbilder och skuggor, som uppstå, då solljuset silar ned genom ett tätt löfvärk. Med många djur är det fallet, att de på värksammaste sätt döljas af så bjärta färger och egendomliga teckningar, att man omöj- ligt kan föreställa sig, att de samma äro skyddande, om man: ej iakttar dem i djurens naturliga omgifning”). Påön Timor i Malajiska arkipelagen finns en fruktdufva, som har en mycket brokig kostym: hufvud och hals äro hvita, ryggen och vingarna svarta, buken gul och bröstet gult med half- kretsformiga, svarta band tvärs öfver det. Tusentals af dessa fåglar sitta i det bländande solljuset orörliga på alls ej undanskymda trädgrenar — och äro likväl ytterst svåra att märka! Förhållandet är, att de ifrågavarande träden, som äro mycket allmänna på Timor, hafva hvit och gul bark samt ett löfvärk, som är så öppet, att den ena grenen kastar svarta, krokiga skuggor på den andra, och det blåa

”) Låt oss här betänka, hur meningslöst det vore atti ett museum eller på ett exemplar man håller i handen söka afgöra, om ett visst djur äger skyddsfärg eller ej! Takttagelser öfver djurens nyttiga färger kunna blott hedrifvas i den lefvande naturen,