Gustaf III:s operahus och dess minnen. Några samlade blad

satta hyllningen kulminerade slutligen i folkmassans beslut att efter representationens slut spänna hästarne från den kungliga vagnen och draga den populäre konungen upp till slottet, en hyllning som Karl XV likväl undvek genom att aflägsna sig kanslivägen åt Jacobs torg, och till fots begifva sig hem till sin våning i nordvestra slottsflygeln, sedan han likväl först uttalat sitt missnöje öfver afsigten med ett kraftigt »Fy fan! jag vill inte att mitt folk skall göra sig till ök för min skull!» — Om också folkmassan blef litet snopen i början, så tjänade detta raska tillvägagående af konungen, tillika med hans osminkade uttryck af missnöje, endast till att ytterligare stegra den stora popularitet, som han aldrig sökte, men som han, kanske just derför, altid åtnjöt i fullaste mått.

Tvänne af operahusets konstnärliga festminnen äro äfven sammanbundna med vår förnämsta sångerskas, Jenny Linds namn och verksamhet. Det ena var då Regementets dotter första gången uppfördes den 9:de Juni 1845, och hon i Maries roll tog publiken med storm. Det andra var 1848, då hon som Norma tog afsked af den svenska publiken för altid, och att vid denna föreställning af-skedets vemod blandades med hänförelsen öfver hennes mäktiga konstnärskap, gjorde endast jublet så mycket starkare, och säkert är att aldrig hafva väl murame i Gustaf III:s operahus skakats af sådana bifallsåskor som när hon för sista gången på den fosterländska scenen spelade den galliska