Sida 35
Operahusets mörkaste minne.
Det adertonde seklets sista årtionde hade inträdt och franska revolutionens åskor h blodströmmar hade vältrat fram öfver århundradens orättvisor, i sin vilda framfart krossande om hvarandra institutioner och individer, altaren och troner. Gustaf III, som hälsat det första revolutionsåret med en revolution i motsatt anda, »Förenings- och Säkerhetsaktens» införande, då han besegrade adelns motstånd, och som sedan i det sista årtiondets första år vunnit en bättre seger, den öfver ryssarne vid Svensksund, hade nyss återkommit från den korta riksdagen i Gefle 1792, der missnöjets moln alt mera skockat sig omkring honom. Utledsen vid alt det motstånd han der mött, ville han nu vid återkomsten till sin hufvudstad söka att i förströelsernas virfvel glömma de mörka framtidsutsigterna. Det saknades hvarken hotande tecken eller mystiska varningar om en stundande fara; men — lätt till
