Sida 27
Det nya operahusets byggnad och invigning
för första gången den enkla, storartade frihets-hymnen framvälde i mäktiga tonvågor och de välbekanta stroferna från Kellgrens lyra ljödo ut öfver den böljande åskådareskaran, hvilken hänförd reste sig upp när från befriarens läppar klungo de mäktiga orden:
»Ädla skuggor, vördade fäder,
Sveriges hjältar och riddersmän!
Om ännu dess storhet er gläder,
Gifven friheten lif igen!
Skola edra helgade grafvar Trampas af tyranner och slafvar?
Nej! må träldomens blotta namn Edra vreda vålnader väcka,
Och er arm sig hämnande sträcka Ur den eviga nattens famn!» —
I det jubel som under denna festafton hälsade den kunglige skalden, blandade sig inga missljud; alt var hänryckning, stolthet, glädje. Hänryckning öfver diktens sällsporda skönhet, stolthet öfver det nya sånggudinnetemplets glans och glädje öfver att höra modersmålet hedras och förskönas af den konung som ännu tjusade alla, till och med sina ovänner.
Och likväl låg redan nere vid horisonten det mörka åskmoln, som snart skulle fördystra den strålande dagen.
Källa: Project Runeberg ·