Gustaf III:s operahus och dess minnen. Några samlade blad

upptagande derstädes. Detta har upptagits så väl, att man helt och hållet tyckes hafva glömt den förflutna tidens stora missnöje med de lyriska artisternas användande i dramatiska uppgifter, ett missnöje som för åtskilliga år sedan tog sig uttryck i en mycket sträng och ofta nog icke så litet orättvis kritik. Kanske inser man nu bättre än då, att en operascen, som måste arbeta med en jämförelsevis fåtalig personal, icke kan i åratal ensam utfylla alla veckans spelkvällar med sina ansträngande föreställningar — och i denna natumödvändiga omständighet se teatervännerna det glada hoppet gry, att den stärre, dramatiska repertoaren skall återkomma till heders på den nya scen, som skall efterträda den gamla. ' Och så måste det väl också blifva, ty om den också icke får den stolta inskriften »Patriis Musis» inristad öfver sin nya frontispis, låter det väl knappast tänka sig, att den allvarligaste, den mest högstämda sånggudinnan, hon med dolken i ena handen och den tragiska masken i den andra, sorgespelets halft förgätna Musa, skall dömas husvill från den nya scenen, såsom hon nu under flera år varit det från den gamla.