Gustaf III:s operahus och dess minnen. Några samlade blad

pilastrar och hvalfvet som krönes af den kungliga namnchiffern, buren af Sergells genier, gjorde på en gång ett gladt, harmoniskt och behagligt intryck, och det säkra är att en vackrare teatersa -long har man svårt att finna. De grunda logeraderna gjorde att man såg förträffligt på nästan alla platser, och om man också på de högre belägna satt tämligen illa, så hörde man deremot utmärkt. Det svagaste pianissimo, den förtroligaste hviskning, förnummos utan svårighet öfver-alt, och derför kunde också Gustaf III:s och Adel-crantz’ operahus med stor framgång och i många år användas icke allenast för framställandet af det högre dramat, utan också för komedin och lustspelet.

Sämre var det naturligtvis bestäldt med utrymmet innanför ridån, och med utgångar och trappor. Korridorer och trappgångar voro från början beräknade för en mycket fåtaligare publik, och de hafva derigenom redan länge varit för trånga och i allo olämpliga. Undantag derifrån göra dock den stora kungliga trappan vid operahusets norra sida, och till w del äfven uppgångarne från midtelpartiet längre ned åt Gustaf Adolfs torg.

Det nybyggda operahuset invigdes den 30:de September 17'82, med operan Cora och Alonxo, hvars text var efterbildad af Adlerbeth och till hvilken musiken var komponerad af Naumann. Att invigningen var praktfull och att den med förtjusning bivistades af alt hvad hofvet och hufvud-stad^n, ja man kan gerna säga, landet hade ly-