Sida 63
Förste direktörerna vid Operan
och sina landsmäns aldrig tröttnande, frikostige värd och hjälpare.
När de kungliga teatrarne, som förut är nämdt, af 1823 års riksdag lemnades utan understöd, och konungen lät beveka sig att frikostigt komma den nödstälda anstalten till hjälp, skänkte han den, utom penningunderstödet, också en förste direktör, som bättre än någon annan kunde rycka upp den ur det lägervall i hvilket den råkat, och denne direktör var grefve Gustaf Lagerbjelke, som från den 5:te September nyssnämde år och till den l:ste Juli 1827 med kraftig hand upprätthöll den kungliga institutionens anseende. Han hade då bakom sig en vexlande bana som diplomat, statssekreterare, hofkansler, statsråd, medlem af Svenska akademien, envoyé i Paris, m. m. och det fans endast ett omdöme om hans utomordentliga begåfning på hufvudets vägnar, en begåfning på hvilken han lämnat de mest lysande bevis vid alla de uppdrag af olika art, som blifvit honom anförtrodda. Det som han nu åtagit sig, var kanske dock ett af de svåraste och det kräfdes nog mer än en gång all hans diplomatiska takt och finess för att kunna lotsa sig fram mellan Karl Johans sydländska vrede öfver ekonomiens sorgliga tillstånd, publikens otålighet efter att få se och höra nya stycken, och personalens smärre eller större inbördes splittringar och strider. Men Lagerbjelke var vuxen sin roll; han afväpnade konungen med ett lyckadt »bon mot»; publiken stälde han till freds genom upp-
Källa: Project Runeberg ·