Sida 79
Förste direktörerna vid Operan
och att den känslige, på mer än ett håll motarbetade förste direktören fann sin ställning ohållbar, och derför hällre återinträdde på den diplomatiska banan, der han redan förut gjort sina lärospån.
Hans närmaste efterträdare, Öfversten, sedermera förste Hofmarskalken Eric af Edholm möttes vid sitt anträde till regeringen med mycket af det missnöje och icke särdeles många af de sympatier som följt den nyss afgångne företrädaren. Men den nye chefen hade godt om tålamod och lika mycken fasthet och öfvertygelse, och det dröjde icke länge förrän missnöjet lade sig och sympatierna började ökas. Den nye chefen var militär, han var van vid punktlighet och ordning och han tillämpade från första stunden denna nyttiga vana äfven vid teatern. Men han var dessutom en mångsidigt bildad man, som med öppen blick sett sig om på flera områden än det militäriska, och man kan utan all öfverdrift säga att hans femtonåriga chefskap öfver de kungliga teatrame, från den lrsta Juli 1866 till samma dag 1881, var för dessa lika fruktbärande i konstnärligt hänseende, som det var långt till tidsrymden och, med undantag af de båda sista åren, fördelaktigt i ekonomiskt. Det fans till och med tre år af hans direktörskap, då de kungliga teatrarne lämnade ansenliga öfverskott, och detta utan att något sparades hvarken på repertoarens omväxling eller på de nyuppsatta styckenas omsorgsfulla och dyrbara utrustning, hvarför det då för tiden i pressen ofta synliga klandret öfver
Källa: Project Runeberg ·