Gustaf III:s operahus och dess minnen. Några samlade blad

tinuiteten, genom att flux kasta in nya krafter innan de voro färdiga, ocli innan de gamla voro förbrukade. Bland af honom nyuppsatta stycken finnas likväl två som öfverlefvat hans tvååriga direktörsskap, nämligen repertoaroperoma Konung för en dag och Mefisiofeles, då deremot Nordens stjerna och balletten Den sköna Melusina för-svunno tämligen spårlöst efter att hafva kostat icke så litet.

Den siste Förste Direktören i Gustaf III:s operahus var Per Anders Willman, som nog icke dansade på rosor under de fem år som han ledde teatrarnes öden. Hela hans stora popularitet som sångare, skådespelare och enskild person behöfdes sannerligen för att hålla honom och institutionen uppe, — och det lyckades honom ändå icke. Statsanslaget indrogs, de stackars sånggudinnornas måls-mau måste samla ihop enskilda bidrag för att under tre år hålla dem med tak öfver hufvudet, premiérerna blefvo alt sällsyntare, salongerna alt mera glest besatta, hvarken Antigone, Mästersån-garne, Spanska studenter eller Hexan fängslade publikens intresse, och hvad värre var: riket började söndra sig inom sig själft. Den förnämste tenoren gick i frivillig landsflykt, den framstående barytonisten likaså; den första tragiska skådespelerskan drog sig tillbaka i förtid, och alla tecken visade att fackmannen icke var vuxen situationen. Felet var kanhända just det att han som chef icke stod öfver utan midt uti stridigheterna, något