Sida 144
nya bärare åt mig, lät sy ett nytt, präktigt tält, som sedan under 4 V2 månader utgjorde min bostad, samt gaf mig en åsna, fem säckar ris samt 1,000 milamba för att därmed under vägen köpa mat åt mig och mitt folk. Det behöfdes två män att bära dessa gräsdukar. Förutom bärarne fick jag också tre män som tjänare och vägvisare. Dessa hade som barn fångats från kannibalerna och hade lärt sig kis-vahili, hvilket är det språk, som araberna begagna till sitt folk. Sedan hade de skött sig bra och användes som budbärare mellan Manjema och Sansibar.
Här vill jag i förbigående nämna, att myntet i Afrika är helt annat än i Europa. Vid öfre Kongo är det mest s. k. mitakos, ungefär 40 cm långa mässingstrådar, samt kauris, en sorts snäckor. Vid Stanley fallen begagnas järnyxor utan skaft, i Manjema de ofvan nämnda gräsdukarna och från Tanganjika till Ostkusten pärlor och tyg.
Den 11 febr. lämnade jag Kasongo för att genom Manjema (»Kannibal-landet») bege mig till Tanganjika. Arabernas ströftåg och razzior ha under det sista årtiondet betydligt förminskat byarnas antal, och infödingarna i de byar, som ännu finnas i västliga delen af Manjema, fly till skogarna, så fort de höra, att en karavan skall passera. Ibland äro karavanerna mycket talrika. Jag mötte sådana i medeltal hvar tredje dag. De utgjordes merendels af infödingar från Unjamvesi, hvilka transportera handelsvaror från kusten och sälja dem i det inre. De komma ända till Njangve, hvilket är något högst märkvärdigt, då man tänker på hur konservativa negrerna vanligen äro, och att de sällan gå längre från sina hem, än deras fäder gjort. Araberna hafva i Manjema en kedja af nio mer eller mindre stora anläggningar, som icke äro så mycket nederlagsplatser för åkerbruk och handel, utan snarare, så föreföll det mig, af sedda för kvinnliga slafvars uppfostran och inlärande af kisvahili och hus-hållsgöromål. Några af dessa platser äro ganska stora byar med hundratals kvinnliga slafvar, hvilka sedan skickas till hufvudstationerna: Njangve, Kasongo, öjiji och Tabora.
Det tog rgig en månad att genomresa Manjema. Jag passerade flera elfenbenskaravaner, som gingo samma väg som jag, men under andra förhållanden. De lägre slafvarne ledo ofta hunger, och dessutom rasade smittkopporna bland
Källa: Project Runeberg ·
