Sida 40
alltså på 5 minuter kortare tid, än uppstigningen vanligen plägar taga.
Rundt omkring oss utbreder sig en makalös vy. Mot öster Nilens dal med den slingrande floden och gröna åkerfält samt långt i fjärran Kairos minareter och kupoler höjande sig öfver husmassorna. Där bortom resa sig de kalkberg, som begränsa den arabiska öknen. Mot väster utbreder sig, så långt ögat når, den libyska öknens gula sandhaf med sina kullar och åsar, som likna ett stelnadt upprördt haf. Men det är icke så stelnadt, som det ser ut. Så snart ökenstormen kommer, sättes detta sandhaf i rörelse, kastande sina sandvågor än hit, än dit, under det att därjämte sanden yr genom luften. Nu är det lugnt och ligger där så praktfullt guldskimrande i middagssolen. Icke ett träd, icke ett grönt strå synes däri. Icke en lefvande varelse kan skönjas, men de finnas där nog, dessa öknens skygga djur, som maskerat sig i ökensandens gula färgtoner för att undgå sina fiender.
I sydost ej långt från pyramiden sticker Sfinxen upp sitt väldiga hufvud ur ökensanden, och i sydväst se vi den andra stora pyramiden, bakom hvilken den tredje gömmer sig.
Nu var det tid för oss att stiga ned. Vi blickade ännu en gång utöfver nejden, öfver Nildalen och öknen, inom hvars rand pyramiderna ligga. Där nedanför mot Nildalen till kunde man varsna den eviga striden mellan odling och öken. Gröna fält och gula sandmassor grepo vid ökenranden i hvarandra, i kamp på lif och död, såsom de gjort sedan många tusen år. Det är Nilen, som här ger lifvet, öknen, som dödar. Men Nilen kommer åter år efter år och försvarar sitt välde, kläder fälten i bördig grönska och möjliggör tillvaron för människoskarorna där nere i dalen. H vil ka tallösa generationer haf va icke här passerat förbi under årtusendenas lopp, under faraoners och perser-konungars, rom arkejsares, kalifers och sultaners spiror!
Än ett farväl till denna underbart gripande tafla, och så bär det ned igen på samma väg, som vi kommit. Nu stiga beduinerna före, två för hvar och en af oss, gripande tag i våra armar, och så glida vi från afsats till afsats, stödda af dem, i det att de för hvarje steg lyfta upp sina armar, hejdande oss i loppet Nedstigningen är nästan lika
Källa: Project Runeberg ·
