Sida 51
på länge anlände till Mursuk. Han använde tiden till att uppsöka den öster om Bornuvägen belägna klippöknen Ti-besti, som dittills aldrig besökts af någon europé. Hunger och törst, ansträngningar och hetta (ända till 50° C.) samt tibbus roflystnad och misstrogenhet hotade ofta hans lif; till och med i Mursuk förstod man att uppskatta hans mod, och när han den 8 oktober återkom barfota, med benen omlindade af trasor och klädd i en utsliten öfverrock, tillropade honom stadens äldste: »Du skall länge lefva på jorden, ty den, som Allah räddat ur sådana faror, åt honom har han beskärt ett långt lif, och sedan du återvändt ur tibbus händer, kan du med lugn tillförsikt vandra i alla land.»
Vintern 1869—70 måste han tillbringa i Mursuk, då ingen karavan anlände. Att skrifva gick icke bra i en lerhydda vid ofta blott 5° till 6° C. varmt och där fönstret bestod af bomullstyg; ja, på julaftonen inträngde regnet genom jordtaket i rummet och bädden samt blottade fullständigt palmträbjälkarna, så att fara uppstod, att huset skulle instörta. Slutligen i mars 1870 anlände en karavan, som var på väg till Sudan, bestående af en beskickning från ståthållaren i Tripolis. Nachtigal kände sig lycklig, när han den 18 april på en ökenhäst och åtföljd af sin vindhund, åter fick rida ut mot öknen.
Genom oaserna Gatron och Tedscherri kom man fram till Meschrubrunnen, hvars omgifningar voro betäckta med hvitnade människoben och kamelskeletter. Med rysning varsnade resenären några barnlik till hälften öfvertäckta af sand, hoptorkade till mumier, på hvilka ännu några kattun-trasor hängde kvar. Det ser ut, som på denna sista station af en lång, tröstlös, plågsam resa negerländernas stackars barn i ett mycket stort antal funnit sin död. Den långa resan från Sudan utan tillräcklig föda och med ringa tillgång att släcka törsten, tanken på det för alltid försvinnande hemlandet, fruktan för den okända framtiden, den ändlösa marschen under slag, hunger, törst och döds trötthet hade förlamat deras motståndskraft; tryter för dessa stackare kraften att stå upp och vandra vidare, så lämnas de helt enkelt, och långsamt utslockna lifsandarna under solens, hungerns och törstens inflytande.
I månskensnätter, som till följd af markens starka ut-
Källa: Project Runeberg ·
