Sida 54
till väster gående dynkedjor af flygsand; deras hojd öfver* stiger visserligen icke 15 m, dock äro de utomordentligt svåra att passera både för människor och för lastade kameler till följd af sina branta sluttningar. Den 11 juni omväxlade steniga slätter utan all vegetation med besvärliga dynkedjor, hvilkas öfverskridande blef så mycket mer pinsamt, som det beständiga vadandet i sanden betäckt fotterna méd ett högrödt utslag, hvilket brände som eld. Småningom syntes tecken, som bebådade öfvergången till en annan zon. Den tilltagande vegetationen, fåglarnas lifliga lek i träden, de talrika spåren af gaseller och de större antilo-perna vittnade om grannskapet af bördigare trakter. I beständigt sicksack gick marschen upp och ned för dynerna. Är dagen klar, så vågar man knappt blicka omkring sig för den ögat bländande sandytan, som glänser och glittrar. Blåser vinden, så är man inhöljd i en sandatmosfär och kan knappt öppna ögonen. Intrycket af detta sandhaf är dock storartadt. Först här lär man rätt värdera kamelen. Ingen väg för genom detta område af dyner; blott de ensamma klippor, hvilka sedan årtusenden trotsat sandens angrepp och höja sina svarta hufvuden öfver den böljande omgifningen, bilda i detta sandhaf de ledande och räddande fyrbåkarna.
Alger.
Redan tidigt på morgonen, medan det ännu var mörkt, kom den ståtliga ångaren till Alger. Så småningom bräckte dagen, och man skymtade i den gråa gryningen underliga figurer, som kommo ombord: araber och kabyler.
Små båtar skvalpade omkring ångbåten som småfisk kring en jättehval; i en af dessa roddes vi till land af en svartmuskig arab. Efter hand ljusnade östern, i horisonten glödde redan dagen med en fin, orangefärgad strimma, men ännu lyste morgonstjärnan klar och glimmande. Det var ju det rätta ögonblicket för en ankomst till ett österns folk, om ej till själfva morgönlandet.
Vid landgången stod en hop sällsamma skepnader, tnörka ansikten, brokiga färger, burnuser och bara ben*
Källa: Project Runeberg ·
