Sida 197
Trosskusken
11
Samma färd? — Nej, något olikt fanns ändå, Fast ej blicken strax i skuggan föll derpå: Just den sista kärra, som åkt upp i ledet, Den stod omsvängd nu och hade häst för redet.
Och vid tygeln ren i skick en man sig ställt, Blume trodde ej sitt öga — det var Spelt; Gamle Spelt, som nedböjd genom landet farit, Var ett hufvud högre nu än förr han varit.
Rak som trots en yngling bar han sina år, Djupt på skuldran föll hans vackra silfverhår, Anletet, med kinden slät och näsan tvagen, Sken i mörkret nu mer ljust än förr om dagen.
?
Unge Blume visste knappt att fatta sig: „Hvilket under, gubbe, har förvandlat di< Du, mer lat och sotig förr än likar andra, Står nu putsad främst och främst beredd att vandra.
Hvem har tvått ditt anlet rent från sot och damm, Hvem par pressat i din gråa lugg en kamm, Hvem har fått dig väckt, det är dock hufvudsaken, Du, som knappt på sjelfva dagen förr hölls vaken?"
Källa: Internet Archive ·