Sida 203
Wilhelm von Schwerin
83
Dock än ett minne åt sägn och sång
Han hunnit ge,
En strid han kämpat ännu en gång,
Den skönaste,
Förrn döden nådde hans unga barm,
Förrn pulsen stelnat, som slog så varm,
Förr n fåfängt vinkad af bragden
Låg vissnad hans domnade arm.
Det var när Oravais blodiga dag-Till sorg gick opp, När segern sjelf blef ett nederlag, Som bröt vårt hopp.
Då, säger man, strålade klarast hans mod Då träffade säkrast hans vingade lod, Då eldades varmast kanonen, När han stänkte den röd med sitt blod.
Då, säger man, hade han dignat ned
Till sist vid den;
Men kringränd rest sig mot fiendens led
Med svärdet än,
Och ropat sin skara och ilat förut
Och brutit sig bana och huggit sig ut
Och fallit först när de sina
Kringjublad han nått till slut.
Källa: Internet Archive ·