Sida 60
Den döende Krigaren
60
Ej var den jord, han blödde på, £n älskad fosterjord. Hans hembygd Wolgas bölja skar, En hatad främling här han var.
Hans öga lyftes opp ibland,
Fast slocknande och matt.
På samma slätt, på samma sand,
Helt nära der han satt,
En hälft förstelnad yngling låg;
Han såg på honom, när han såg.
När kulan hven, när striden brann,
När bådas blod rann varm,
Med vredens eld de mött hvarann
Och pröfvat svärd och arm.
Nu sökte ej den unge strid,
Nu höll den gamle kämpen frid.
Men natten skrider mer och mer,
Man hör ett årslags sus.
Och månen går ur moln och ger
Den hemska nejden ljus:
Då syns en julle tätt vid strand,
En ensam flicka ror i land.
Källa: Internet Archive ·