Sida 61
Den döende Krigaren
61
En fridlös vålnad lik hon steg
I spår, der döden gått.
Hon gick från lik till lik och teg,
Hon tycktes gråta blott.
Med häpnad hennes tysta tåg
Den gamle, väckt ur dvalan, såg.
Dock mera mildt, med hvar minut,
För hvarje steg hon tog,
Och mera tankfullt än förut
Hans sorgsna öga log.
En aning grep hans hjerta visst,
Han tycktes veta hvad hon mist.
Han tycktes vänta: och hon kom,
Som om ett bud hon hört,
Så tyst, så lugnt, så visst som om
En ande henne fört.
Hon kom. Vid nattens bleka sken
Hon såg den fallne svensken re'n.
Hon såg, och ropte högt hans namn, Det kom ej svar igen; Hon sjönk emot hans öppna famn, Men slöts ej mer af den.
Källa: Internet Archive ·