Sida 62
Den döende Krigaren
62
Hans genomstungna bröst var kallt, Och stumt var allt, förvissnadt allt.
Då, säger sångmön, föll en tår,
Uppå den gamles kind,
Då talte han ett ord, hvars spår
Försvann i nattens vind.
Då stod han upp, ett steg han tog
Och hann till flickans fot och dog.
Hvad sade väl hans sorgsna blick,
Hans ord ej tydda än?
Den tår, som ur hans öga gick,
Hvad mening låg i den?
Och när till flickans fot han hann
Och föll och dog, hvad tänkte han?
Var det för hjertats frid, kanske,
Han höjde än sin röst?
Var det en bön, han ville be
Till ett försonligt bröst?
Begret han menskans hårda lott,
Att plåga och att plågas blott?
Han kom från ett fiendtligt land, En oväns svärd han bar,
Källa: Internet Archive ·