Sida 81
De två Dragonerna
81
Långa månar af elände
Hade småningom dock flytt,
Och den tappre återvände
Till sin trupp på nytt;
Men då stod han främst ej mera,
Som han fordom stod;
För hans likar gällde flera,
Och medalj bar Lod.
Stål han såg kamratens lycka,
Hörde hur hans rykte steg;
Hvad hans hjerta kunde tycka
Spordes ej, han teg,
Lät ett ord ej det förråda,
Ej ett anletsdrag. —
Nu på strof tåg hade båda
Hållit ut en dag.
Gjordt var allt som borde göras,
Det blef tid att vända om,
Plötsligt sågs ett stoftmoln röras ,
En kosackhop kom.
Lod tog ordet: „sväng, ty faran
Skall dock gagnlös bli;
Broder, fem man stark är skaran,
Två blott äro vi."
(>
Källa: Internet Archive ·