Fänrik Ståls Sägner

86

Tron mig, om hans herrar blott ej vikit

Från livad pligt och mod och ära bjöd,

Ilade aldrig segern honom svikit,

Nu blef trolöshet hans död;

Det är verldens tack, och den är tung,

Det var synd med sådan ståtlig kung.

När vid Anjala i upprorsskocken

Han höll tal, hur mild var ej hans ton?

Korpral Svärd nöp kungen tyst i rocken:

'Får jag svansa dit kanon?'

'Nej, min gosse,' svarte han helt blid,

'Låt oss vänta, det blir än väl tid.'"

Så alltjemt med sägner lika dessa Satt den gamle vid sin vaktelds glöd, Gråa lockar höljde re'n hans hjessa, Men ännu var kinden röd; Yngre var han dock i Gustafs dar. Nu till Oravais han kommen var.

Det var natten för det stora slaget, I den vilda skogen höll man hof. Sömn var sällspord öfverhufvud taget, Men den gamle Hurtig sof;