Sida 23
förhåller sig til människan så förhåller människan sig til Gud; hvaraf följer, at Gud genom människan går över til verlden, eller at Gud icke har med naturen något gemensamt utan genom människan: häraf åter, at naturens fullkomlighet beror af människans fullkomlighet; ty Gud, naturens uppehållare, regerar icke verlden annorlunda, än efter beskaffenheten hos medium, eller människan, genom hvilken Han ger gemenskap med verlden.
— —
7. EXEMPLET.
Ingen ting stadnar naturens lopp, så länge Solen medelst luftkretsar (auræ) och atmospherer kan upfylla verlden med verkande krafter och strålar af sit sken.
Ingen ting stadnar mänskliga livets lopp, så länge des andeliga andesinne eller själen, medelst förnuftigt andesinne och hog (animus), kan förse människan med besrändigt lif, och uplysa hänne med förståndighetens strålar.
Människo-slägtet har ouphörligt bestånd, och verlden förgås icke, så länge Gud medelst
