Idun: 1889

Idun utkommer I hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kostar för 6ti I n\ II M Tidningen Innehåller nästan uteslutande orlginalbldrag. — Uppgif å qvartal endast I krona, postarvodet Inberäknadt. — | '_) |^J |\| närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, sà er-

naderna för hela tillställningen. Att så emellertid är förhållandet har sin grund i grefve Landbergs den 5 november 1884 ingångna äktenskap med Gabriele von Hallberger. Med henne erhöll han nämligen en storartad förmögenhet, som satt honom i stånd att — jemte h. m:t konungen — bära de stora omkostnaderna för den åttonde orienlalistkongressen med den samma åtföljande festligheter och tillställningar. Att grefvinnan Landbergs namn derför i dessa dagar ock nästan lika ofta nämts som grefvens är helt naturligt och endast en skyldig hyllningsgärd. Vi äro derför öfvertygade om, att vi tillmötesgått större delen af vår talrika läsarinnekrets, då vi i Iduns porträttgalleri införlifvat hennes bild.

Grefvinnan Gabriele Landberg är andra dotter af en af Tysklands förnämste förlagsbokhandlare, den år 1880 aflidne Eduard von Hallberger, och torde för närvarande räkna inemot 35 lefnadsår. Hennes utseende är synnerligen distingueradl. Med ett ganska vackert ansigte, omgifvet af svarta lockar, förenar hon en ståtlig, något fyllig figur samt visar sig i hela sitt uppträdande som en dam af finaste verld. Hennes konversation röjer god bildning och verkligt intresse för de vetenskaper, åt hvilka hennes make egnat sig, den orientaliska forskningen. Hon har ock i sällskap med sin man företagit flere resor i Orienten. År 1884 äktade hon som sagdt vår samma år till italiensk grefve upphöjde landsman Carlo Landberg. Bröllopet stod å det vackra slottet Tutzing, beläget på vestra stranden af Starnberger-sjön, ungefär midt emot slottet Berg, der kung Ludvig af Bajern dränkte sig. Bröllopsresan stäldes till Nubien.

Som ofvan nämdes är grefvinnan L. dotter till aflidne förlagsbokhandlaren Eduard von Hallberger i Stuttgart, mest bekant som grundläggare och utgifvare af de vidt spridda och välkända tidskrifterna >Ueber Land und Meer» (grundad 1858) och »Illu-strierte Welt» (grundad 1853) samt som förläggare till en mängd illustrerade arbeten, såsom Dorés bibelverk, arbeten af Georg Ebers, Häckländer m. fl. Han var för öfrigt intresserad i snart sagdt alla möjliga slags företag, kolgrufvor, bryggerier, stenbrott, byggnadsföretag (han har bland' annat byggt en hel gata i Stuttgart) m. m. Med wiirtem-bergska kronorden erhöll han adelskap för sin egen person, men ej för sina efterkommande. Han dog år 1880 och efterlemnade tvänne döttrar, af hvilka den äldsta är gift med en bankir i Breslau. Den yngre är grefvinnan Landberg, hvars porträtt vi här med hennes eget benägna tillstånd meddela.

Porträttet är skuret af hr Gunnar Forsell efter en fotografi af hoffotogr. Selma Jabobsson.

Hvad skall min pojke blifva?

(jet finnes få ämnen, hvari så mycket blifvit taladt och skrifvet, som just frågan om barnuppfostran. Men ser man sig omkring med en smula uppmärksamhet, får man esomoftast intrycket af, att alla dessa råd, alla dessa lärdomar förklingat för döfva öron, att ingen lyssnat till de varnande ropen, att de, som hafva sig barnens uppfostran anförtrodd, taga den saken ganska lätt och dervid hvarken nedlägga tid eller möda.

Då jag hör menniskor förvåna sig öfver, att det linnes så många varnartiga barn,

så många förolyckade existenser, känner jag mig i allmänhet hågad att uttrycka min förvåning öfver, att det finnes så många snälla bara och så mycken hygglig ungdom, ty i regeln brukar det, som växer vildt, ej gifva några lysande resultat, och barnen få verkligen, oftare än vi tro, växa så fullkomligt vildt eller så skoningslöst omplanteras i olämplig jordmån, att man måste förvånas att icke finna ännu mera ogräs, än flere missbildningar än de, som finnas.

Ja skoningslöst i sanning är stundom föräldrars förfaringssätt med sina barn, t. ex. då sonen skall välja sitt lefnadsyrke. Huru förfares väl i allmänhet dervid; studera föräldrar noga sina barns anlag, deras karaktär och förutsättningar, och bestämma de derefter den bana, de skola gå? Är det icke andra skäl, som oftast blifva de bestämmande. Fadern är officer, t. ex. sjöman, i unga år bestämmes pojken, utan att tillfrågas, för detta samma yrke, fastän han icke visat någon som helst böjelse för sjö-manslifvet. I bästa fall tager han slutligen sin officersexamen, ständigt kämpande med motviljan för de återkommande sjöexpeditionerna; han blir emellertid snart loj, får benämningen »olämplig» och blir en medelmåttig officer, då han måhända, med sin brinnande lust för studier och sin smak för tankearbete, på en annan bana kunnat blifva en stor man, sig sjelf till ära och tillfred-ställelse och sitt fosterland till gagn.

Och hvad är det, som föranleder dessa ingripanden, som afgöra riktningen för barnets hela kommande lif? Jo, det är ofta sådana bevekelsegrunder som föräldrarnes fåfänga, deras egen vilja och egennyttiga beräkningar. De vilja, till hvad pris som helst, lysa med sina barn, vore det också på bekostnad af dessas lycka och väl. Detta är naturligtvis icke så att förstå, att de, med berådt mod och vett och vilja, skada sina barn. Hvilka föräldrar vilja väl göra det? De tro säkerligen sjelfva och vilja tro, att det endast är barnets bästa de befrämja, då de tvinga det in på den bana, som de anse bäst och fördelaktigast, men detta är kortsynt och egenmäktigt och hämnar sig oftast grymt på barnen.

Studeren derför noga edra barn, och der I finnen bestämda anlag i någon viss riktning, försöken af alla edra krafter att förhjelpa dem till en grundlig utveckling, tvingen dem aldrig in på något arbete eller yrke, som tyckes dem rent af motbjudande, ty det gamla ordspråket: »den hunden, som jagas till skogs, biter icke många harar» eger säkerligen sin riktighet. Allt detta gäller naturligtvis endast någorlunda försigkomna barn; till en viss tid måste ju hvarje barn tillhållas att sköta just de arbeten, som äro dem förelagda. För de mindre barnen gäller det ej så mycket, livad de arbeta, der är hufvudsaken, att de vänja sig vid ett regelbundet och pUgttroget arbete.

Det är derför egentligen först i de åren, då lefnadsbana bör väljas, som vi måste taga hänsyn till barnens egna önskningar, smak och fallenheter.

Kunde föräldrar af alla samhällsklasser riktigt den konsten att framlocka och utveckla sina barns olika, stundom slumrande anlag, så skulle vi hafva flere konstnärer, flere skalder, skickligare läkare, prester, embetsmän, ja, dugligare arbetare.

Affärsmannen, som glömmer klockslaget, då en fördelaktig affär skall uppgöras, under

det att han sitter inne på kontoret och ritar »hufvuden» på affärsvännernas bref, är den tillbakaträngde konstnären.

Prestmannen utan kallelse, som blef prest, derför att »mor» så varmt önskade se sin son på predikstolen, lefver ett otillfredstäldt lif, i det han känner sig vara till ringa eller ingen nytta för sin församling, som i sin tur icke känner någon uppbyggelse af sin själasörjares predikningar.

Den unge juristen, som saknar förmåga och smak för sitt yrke, känner sig måhända varmt dragen till läkarens intressanta och välgörande kall.

Och så blir följden en oduglig och olycklig affärsman här, en olämplig prest och en medelmåttig jurist der, då kanske alla tre, om de kunde byta yrke, skulle vara präktiga karlar med god framtid och ett lyckligt, tillfredstäldt lif.

Och att så tänka sig, att de måhända blifvit inskjutna på dessa banor af skäl som t. ex. detta — »i vår slägt hafva alla varit dugliga jurister»; det är ju något synnerligen afgörande och vigtigt mot pojkens möjliga ovilja för saken?

Nej, tagen icke denna vigtiga fråga så oförsvarligt tanklöst och lätt! Säg aldrig om den lille, som tultar i kolt: »han skall bli det och det»; låt honom blifva det, hvartill han duger bäst, det hvartill hans anlag tyckes bestämma honom, om också denna lefnadsbana eller detta yrke icke just är det, som föräldrarne hysa förkärlek för.

Genom att. förfara på detta sätt skola vi få dugande*män på alla områden, hvars framgångar och lefnadslycka rikeligen skola ersätta föräldrarne för den möda, de egnat sina barn, för den uppmärksamma vaksamhet, hvarmed de följt deras utveckling, ofta undertryckande egna önskningar och planer.

Elisabeth S--s.

"Mor".

Hedersamt omnämd vid Iduns G:te pristäfling.

(7y\ag, mötte du vånå blicken

Ur soliga ögats vår, Och såg du den glada nicken Med böljande guldgult hår? Och skalken se'n, som ock tåren bar, Den skulle du sett hur skälmsk lian var!

Och hörde du silfverskratten, Som klungo på äng, i lund, Och såg du aen näpna hatten, Som skuggade kindens rund? Der bodde ju sol likväl — clen drog Öfver fina drag hvar gång hon log.

Vi lekte förnöjdt till samman Båd' »röfvare» och »ta' fatt», Och aldrig glömmes vår gamman Med rop och glittande skratt, Då jag var »häst», hon »dam» Jorstås, Och det gick i sken öfver kullens ås.

Men skulle >;familj» vi leka, Då blef hon mecl ens helt klok, Då kunde hon klappa och smeka Och trösta, når det gick på tok, Och alltid var det en sak så klar, Att hon var »mor» och jag var »far».

Thoro/f.

310