Idun: 1889

Manuskript, som ej antages till Införande, återsändes, så vida porto bl- I rv I I k | Annonser mottagas endast mot kontant liqvid I förskott af 25 öre pr 4-fogas. Inga ofrankerade försändelser lösas. I L/ IN spalt, petitrad (= 10 stafvelser). Ingen annons Införes under I krona.

fosterland befintliga konstslöjdalster och dekorativa arbeten, hvilka kunna uppställas som lärorika och efterföljansvärda förebilder. I betraktande af den verkligt gedigna utstyrseln och de medföljande plan schemas konstvärde kan priset för årgång (6 kronor för 4 häften) ej annat än betecknas som moderat.

Dikter af Oscar Bensow. (Andra tillökade upplagan). Hvad som betingat en andra upplaga af denna medelmåttiga efterklangspoesi, kunna vi rent ut ej fatta. Det löjligt storordiga företalet, der författaren i en retsamt docerande ton serverar ett uppkok på gamla allbekanta estetiska axiom såsom något alldeles nytt och »noch nie dagewesenes» ur egen fatabur, står i en rent ömklig kontrast med det andefattiga realiserande af de stora löftena, som han låtit följa under namret: dikter. Dålig prosa är sannerligen intet att stå efter, men dålig poesi är dock den mest motbjudande bland literära anrättningar; just derför att ur denna konstform under mästares händer framsprungit så upphöjda alster, förefaller befordrandet af omoget gymnasistversmakeri till trycksvärtans ära rent af som vandalism. Den obetänksamma »kärleksgudinna», som hr Bensow i första dikten omtalar ha nederfarit från skyn »i en blomstersmyckad char, som dufvors hvita vingar bar, i månens glans, från stjernors dans» endast för att sätta den »diktar-lyra» i hr Bensows händer, hvilken han nu hotar att traktera »intill sin sista dag» — denna kärleksgudinna torde redan haft rik anledning att ångra sitt tillmötesgående, för så vidt åtminstone hennes »kärlek» omfattar diktens ädla konst och hr Bensows oförskyldt hemsökta medmenniskor.

J. N-g.

En radikalkur.

Novell

af

Elin Ameen.

(Forts.)

Magar förgingo och blefvo till veckor, men pillerna hade ej haft den åsyftade verkan. Annie låg ännu till sängs, kraft- och modlös. Doktorn trodde, att om hon ville försöka stiga upp och komma ut i sommarluften, skulle hon bli bättre, men hennes viljekraft var som förlamad.

»Plåga mig inte — låt mig vara i ro,» bad hon och föll i gråt vid minsta motsägelse.

»Annie!» Borgmästarinnan satt hos henne och hade en lång stund bekymrad betraktat flickans affallna ansigte och stora ögon, hvilka stirrade och stirrade framför sig liksom i bunden sorg.

»Annie!»

»Ja, tant.»

»På det här viset blir du inte frisk!»

»Nej, jag tror nästan. Doktorns radikalkurer bita inte på mig.»

»Annie, barnet mitt, du har någon sorg, som trycker ditt sinne — tala uppriktigt till mig som till en mor...»

»En sorg? Behöfver tant fråga mig derom, som känner hela mitt förflutna.»

»Det är inte det jag menar. Det kan ju aldrig glömmas; men du kämpade så tappert, du böljade se så lycklig och nöjd ut, men med ens blef du förändrad — sedan blef du riktigt sjuk, och nu tycks du hvarken kunna eller vilja bli frisk igen! Annie, är det, är det inte doktorn?»

Borgmästarinnans lilla rörliga hufvud låg aldeles på sned, och hon såg bevekande på Annie.

»Tant menar, att jag håller på att dö af kärlek till doktor Ljung? Ah nej, så romantiskt är det inte. Jag har öfveransträngt mig allt sedan — pappa dog; jag trodde arbetet skulle döfva all sorg, och det lyckades ju till en del, men det kostade min helsa, och nu — ja, kanske vill jag inte bli frisk!»

Borgmästarinnan klappade henne sakta på

kinden, suckade och lade hufvudet åt andra sidan.

»Åh, tant,» sade Annie plötsligt med ett ovanligt utbrott af lidelse, »det går ändå inte — jag menar, att en qvinna, sådan som jag, kan inte lefva bara för att arbeta och försaka, att ställa det som mål, som förut varit en alldeles främmande — hjertat tar ut sin rätt, det ropar och ber om lycka, och man kan nedtysta rösten, men inte döda sjelfva längtan. Tant, jag är bara en flicka som alla de andra, inte så fysiskt stark som de flesta — jag var ämnad för kärlek och hemmets lycka — små mjuka barnaarmar skulle ha slingrat sig om min hals, mina egna små — jag kan inte hålla af alla dessa främmande barn i grofva kläder, med fula ansigten och simpla ord — jag längtar, längtar som förr och drömmer om något helt annat!»

Annie grät häftigt, och borgmästarinnan torkade ifrigt sina ögon. Denna flicka med sitt varma begär efter kärlek, sin veka qvin-lighet och sin unga längtan var helt olik den inbundna Annie med den fast tillslutna munnen och sitt afvisande af all förtrolighet, allt deltagande.

När borgmästarinnan den dagen lemnade henne, var det med en tyst men bestämd föresats, att den unga flickan skulie bli lycklig och det så snart som möjligt.

Doktor Ljung gick af och an i sitt rum, blek, med hoprynkade ögonbryn, missnöjd uppsyn och blicken envist riktad mot golfvets qvistiga tiljor.

Han var ond, sårad, upprörd. Borgmästarinnan hade nyss lemnat honom efter ett enskildt samtal, lika ond och upprörd som han. Först hade hon yttrat sig förblomme-radt och i gåtor, men det var ej i doktorns smak. Rättfram som han sjelf var, hade hennes fina, sväfvande antydningar endast retat honom. Då hade hon talat rent ut — sagt honom, hvad hon väntade af honom, hvad hela samhället väntade af honom, och hvad den unga flicka väntade, som lifvet bedragit på så mycket, och som ban visat så stort intresse — hon, som höll på att dö af kärlek till honom, och som var en flicka, så karaktärsfast, så snäll, så enkom skapad för honom.

Jaså, det var det, man väntade af honom — hon också! Och han, som trott, att hon var olik de flesta andra qvinnor, icke så lätt att vinna och icke flux tagande intresse och vänskap för kärlek, som ovilkorligen måste leda till frieri. Och om det nu också varit början till kärlek — det var ju möjligt — så var hans själs innersta känslor något så ömtåligt, något som endast tillhörde honom i hans ensamma stunder af vek stämning, när han hvilade från sitt arbete och gaf sig tid att drömma, att det var ett profanerande af hvem det vara månde att vilja forska i dem. Och så detta som man fordrade af honom — af honom, som aldrig tålde den minsta inblandning i sina göranden och låtanden, ännu mindre i sina tankar och känslor.

Han kom i håg, att han som gosse en gång haft ett rosenträd, som han i hemlighet köpt och sedan vårdade. Det var hans fröjd att se de ljusa knopparne mörkna och svälla och bli till fullt utslagna rosor, som doftade ensamt för honom. Han hade älskat detta sitt träd som en mor sina små. Och när hvar utslagen ros vissnade och dog, klipte han varligt af dem och lade dem i en ask, lik ett minne af något kärt, som aldrig kan försvinna.

Men en dag hade syskonen upptäckt hans skatt, man gjorde narr af honom, skrattade åt honom. Då blef det plötsligt slut med hans kärlek till rosorna. Det svärmiska han kände vid deras doft, de ljufva tankar deras skönhet väckt, hans oro för knopparne — allt försvann med ens, sedan andras händer omildt berört hans blommor, sedan skämtet och skrattet förgiftat hans kärlek. Krukan med stängel, blommor och knoppar slungade han genom fönstret ned i trädgården, der den krossades. Sedan skaffade han sig aldrig mera något rosenträd.

Hans deltagande och intresse för Annie hade, i synnerhet sedan hon blef sjuk, haft något af vårdarens känsla för en blomma, som håller på att vissna. Kanske hade hon en dag kunnat bli honom kärare än allt annat, det hade inte varit omöjligt, men det var heller ingen ting, som han önskade eller åtrådde. Endast att den veka sidan af hans mångsidiga väsen längtade efter den drömda qvinna, som en dag skulle bli hans, och som skulle dela hans lif, hvilket utan henne blott skulle vara halft. Men att män skulle kasta henne i armarne på honom, det ville han ej. Det var han, som skulle begära, kämpa, om så fordrades, hon som skulle ge — icke tvärt om — deremot uppreste sig hela hans natur.

Och nu »höll Annie Birger på att dö af kärlek till honom» — så hade borgmästarinnan sagt. Och hon väntade sitt lif, sin lycka af honom. Han kunde omöjligt låta bli att känna sig smickrad på samma gång som förargad. Så vidt han visste, var det första gången en qvinna höll på att dö af kärlek till honom. Att hon verkligen fattat så varma känslor för honom! Det hade han aldrig trott. Icke höll hon väl i sjelfva verket på att dö af sin kärlek — doktorn hade ännu ej i sin praktik träffat på det i romanerna vanliga fallet af »brustet hjerta», det trodde han inte på — ur anatomisk synpunkt visste han ej heller, hur ett brustet hjerta såg ut. Men Annie led — för hans skull. Kanske var det likväl till en del sjuklig inbillning. Han måste se till att böta henne derför. I alla händelser var han nu hennes läkare — förtroendefullt hade hon gifvit sin kropp i hans händer, litande på, att han skulle göra henne frisk. Som läkare ville han gå till henne, tala öppet med henne och få deras nuvarande och framtida förhållanden klara.

Hans ansigte ljusnade, vecken på hans panna slätades ut. Han upphörde med sitt ifriga vandrande af och an, satte sig ner vid skrifbordet, tog fatt på en diger bok och ämnade fördjupa sig i sina studier.

Men mot hans vilja irrade hans tankar från boken, och i stället för papper och trycksvärta såg han framför sig ett nedböjdt hufvud med tunga, svarta flätor, och detta hufvud tillhörde en flicka, som grät hejdlöst, under det att en darrande röst tycktes hviska till bononm, att det var så svårt att kämpa lifvet ensam, när man en gång haft så mycken kärlek — hellre då dränka sig i den brusande forsen!

Och åter kände han sig vek om hjertat vid tanken på henne. Hvarför skulle han ändå inte göra det?

»Nej,» sade han förargad, halfhögt till sig sjelf, »jag vill det inte — hon har inga anspråk på mig — jag kan lefva henne förutan — min ros växer ännu oplockad och skär någonstädes i verlden, men en dag vill jag finna henne, och då vill jag vara fri!»

(Forts.)

77