Idun: 1891

152 I DU N 1891 Sällsam, melankolisk bland de sköna, med de dystra, sammetslika blad, står en svart pensée ibland det gröna . . . Blomma, du är vacker, men ej glad! Ljusa glädjen likväl ej behagar alla stunder: jag är glad, men bar äfven någon gång de mulna dagar, då jag älskar les pensées noires. Friska murgrönsranka, du, som kröner bilden af en evigt saknad bror, af den ädlaste bland Sveriges söner, i ditt gröna skydd jag den förtror! Du medborgarkronan vänligt skjuter kring de älskande, de rena drag, vid bvars anblick jag med smärta gjuter systerliga tårar än i dag. Christina Charlotta Ulrika Berger, född gref- vinna Cronhjelm af Hakunge, såg först dagen den 21 augusti 1784, blef 1817 gift med ma- joren vid Smålands dragoner Johan Göran Ber- ger — känd ock som lyckad kompositör: bl. a. har han tonsatt sin makas poem »Kors på Idas graf» — och afled i Linköping den 25 maj 1852. Hennes på sin tid mycket lästa och omtyckta romaner — »Trollgrottan i San Miniatos dal» (tr. 1816), »Thilda och Ebba eller Ruinerna vid Brabehus» (tr. s. å.), »Al- bert och Louise eller Den dubbla upptäckten» (tr. 1817), »Agnes och Alfred eller De trenne äpplena» (tr. 1828) och hvad de allt heta — känner numera ingen människa. .. blott en eller annan förtorkad bokmal .. . till ; hvad be- träffar hennes poem däremot, så »än i dag vi finna Kors på Idas graf» — åtminstone i våra visböcker. Loretos madonna. En skildring från Italien. För Idun af 35ilha TjinDr. £ £ (Forts.) Jämte bankiren och den unge bajraren stego två djupt sorgklädda, franska damer och deras kammarjungfrur in i samma omnibus. Därtill kommer ytterligare en tysk herre, hvilken ser ut som en gammal diplomat. Han ledsagas af en yngre man, kanske hans son eller sekreterare, tänker Bertarelli. Vagnen är fylld, och hästarne sätta sig i rö- relse för att forsla de resande upp till den på en bergskulle belägna staden, som redan länge tett sig för deras ögon med sin höga, allt domi- nerande kyrkkupol. Bankiren blir ängslig till mods, ju mera han närmar sig helgedomen, där endast den sannt troende finner bönhörelse. Hur kan han väl räkna sig till dessa, han som varit så ljum i sin tro, ja, varit nära däran att, i likhet med sin hustru, förneka jungfru Marias förmedlarekall ? Om han ändå kunde återfå sin barndoms starka tillförsikt eller den unge tyskens och de franska enkornas blinda tillit — denna tillit, som kan för- sätta berg! Huru glada äro ej dessa människor i sitt hopp att genom pilgrimsfärden frälsa sina kära ur skärs elden samt tillförsäkra sig själfva en gång en sa- lig hädanfärd. Tiggare omsvärma vagnen. De tvifla ej på att erhålla hvar sin almosa af pilgrimerna. Huru skulle väl de, som önska vår Herres bistånd, kun- na neka den fattige medbrodern en ringa skärf? På den stora, runda platsen framför kyrkan vimlar det af resande från alla världens kanter, komna från när och fjärran, för att bedja. Kyrkans inre med sina guldmosaiker och al- frescotaflor skiljer sig ej särdeles från andra gam- la tempel. Uppmärksamheten dragés därför strax till midtelskeppet med den stora marmorbalda- kinen. Men blott få ge sig tid att studera det konstar- bete, Italiens störste mästare nedlagt på marmor- hölstret, om man så får kalla det fodral, som in- nesluter »la casa santa». Fyra små, fint mejslade dörrar öppna sig i mar- morn och föra in i det allra heligaste. Utanför ligga flere personer på knä, bland dem en kvinna, ihopkrupen, så att hon nästan liknar ett klädbylte. Händerna skyla ansiktet och en- dast, när hon någon gång vrider dem liksom i förtviflan, ser man, att hon är ung och äfven skön. Hon tyckes fullständigt oberörd af allt, som omger henne. Hon blickar ej ens upp, när Ber- tarelli kastar sig på knä bredvid henne, gripen af hennes brinnande andakt. Han känner sig såsom aldrig förr inspirerad till bön, och ur djupet af sitt hjärta anropar han madonnan om nåd att värdigt träda inför henne. Styrkt och med nyvaknadt hopp reser han sig slutligen upp. Grannen dröjer där ännu i samma ställning. Nu vrider hon ånyo sina händer, så att det nä- stan knakar i de fina lederna. Hvad månne är orsaken till denna unga, sköna kvinnas ytterliga förtviflan? Är det kanske nå- gon svår synd hon har på sitt samvete? Strax innanför dörren upptäcker Bertarelli sin tyske vän, på hvars uppåtvända ansikte spåras den mest lågande andakt, parad med salig hän- ryckning. Den lycklige! tänker Bertarelli. Den, som än- då besutte hans fasta tro. Där äro de franska damerna på knä bredvid den trasige tiggaren och den gamle tyske herrn, diplomaten, som' bankiren kallar honom; han har helt nära sig flere bondkvinnor, hvilkas nakna ben sticka fram under de korta kjortlarna. Här alltså herskar då den jämnlikhet, man an- nars förgäfves söker efter i denna världen 1 Dock nej, ej ens här finnes den hel och hållen, ty se så ödmjukt de franska kammarjungfrurna hålla sig bakom sina sorgklädda fruar, uppmärk- samma, liksom om de hvarje ögonblick väntade på en vink för att betjäna dem. Där stiger en gammal bonde upp och går ut efter att ha flerfaldiga gånger ödmjukt kysst hyd- dans, af små bruna tegelstenar uppförda väggar. Bankiren skyndar att intaga den lediga platsen, hvarvid hans blickar hvila på den lilla miniatyr- byggnaden, hvilken på ett så mirakulöst sätt skali ha förflyttats till sin nuvarande plats. Han ser på dessa väggar, om hvilka det för- täljes, att de flere gånger blifvit hvitmenade, ehuru de strax återtagit sin förra, mörka färg. I bakgrunden af det fyrkantiga, af ett enda rum bestående lilla huset, höjer sig ett altare, prydt med förgyllda stakar samt två stora byster af gediget silfver, hvilka föreställa den heliga Anna och den helige Joseph, jungfru Marias moder och make. En prest läser en messa — kanske den är be- ställd af de franska damerna eller af den unge tysken. Bakom altaret, ofvanför detsamma, tronar den världsberömda madonnan med Kristusbarnet på armen. Man upptäcker endast två i svart trä utskurna hufvuden, hvilka prydas med stora guldkronor, sirade med äkta stenar. Det öfriga af kropparne tyckes insvept i en linda, som äfven gömmer ar- marne. Utanpå är anbragt en hvit sidenmantel, öfversållad med briljanter, diamanter och stora, äkta stenar, om hvilka det säges, att de repre- sentera värdet af ett helt konungarike. Hur det glittrar, och hur det skimrar i skenet från de tjocka vaxljusen uppe på altaret och från lågorna i de otaliga oljelamporna, hvilka, arbe- tade af kostbart silfver, hänga rundt omkring väggarna, där de brinna året om, natt och dag. Men icke var det för att bländas af diaman- ter och äkta stenar, som bankiren hade företagit den långa färden. Han slår därför ner sina ögon mot marken och börjar bedja. Men hans blick söker snart åter den strålande bilden, inför hvilken han ej är i stånd att samla den andakt, han eftersträfvar. Han upprepar mekaniskt det ena »Pater Noster» efter det andra samt flerfaldiga »Ave Marias». Men allt är förgäfves — tankarna irra åter på afvägar ■— de fästa sig vid folket, som knäböjer omkring honom, och på hvars anleten han spårar en så lefvande tro, att han suckande tänker: hvarför förunnas det väl dem att, när de skåda upp på den svarta bilden, i henne se Guds moder förkroppsligad, då den däremot för honom fram- står endast som en smyckad trädocka, afklädd all helighet. Han frestas till och med att betvifla bildens härstammande från aposteln, ty hvar i bibeln omtalas väl St. Lucas som en bildsnidare? Och hela legenden om den lilla hyddan, huru mycken sanning innebär egentligen den? Den härrörde från en tid, då man allmänt trodde pä hexor och troll, då de så kallade fromma bedrä- gerierna voro så lätta att utföra och funno ett så tacksamt fält. Månne ej hela historien är att likna vid en amsaga och som sådan oantaglig för det sunda förnuftet? Och dock, här ha ju mirakel timat — bankirens egen fostermor har blifvit helbregdagjord, likaså grefvesonen, hvarom nyligen tidningsartikeln för- mälde, och många, många flere ha inför bilden återvunnit helsan eller på annat sätt blifvit bön- hörda. Bertarelli vill därför till hvarje pris tvinga sig att tro, huru mycket än förståndet protesterar emot. Det mänskliga förståndet visar så ofta sin inskränkthet och förmår väl ej heller nu följa anden på dess höga flykt mot evighetens regioner, Bertarelli har lärt, att salig är den, som tror, fast han ej ser — vill det ej säga detsamma som det förståndet ej fattar? Han börjar därför ånyo att be, begär stormande af Gud att återfå sin fromma barnatro och vrider därvid sina händer i ångest, liksom den förut omtalade unga kvinnan. Huru länge den hårdnackade tväkampen mellan den gamla, naiva barnatron och det skeptiska, resonnerande förnuftet hade räckt, visste ej ban- kiren, när han ändtligen reste sig upp från sin knäböjande ställning. Trots allt hade tviflen dock vunnit öfverhanden. Ej tvifvel om en rättvis, allting styrande Gud eller en försonande Kristus, utan om möjligheten af den framför honom tronande madonnans in- gripande i hans öde. Han är nu fullt öfvertygad om, att vår Herre likafullt skall höra hans bön, äfven om den ej uppsändes till Honom framför den svarta bilden med de gnistrande diamanterna, hvilken nästan påminner om en indisk afguclabild, som han en gång sett på en världsexposition. Och, om än jungfru Maria och helgonen, enligt katholska kyrkans lära, stå förmedlande emellan människan och Gud, hvad ha egentligen bilderna därmed att skaffa, och med hvad skäl antager man, att den ena madonnastoden snarare bringar bönhörelse än en annan? Är denna tro ej en bilderdyrkan och som sådan förbjuden af vår Herre? Hvarför, menar nu Bertarelli, skall han ej, liksom hans Elena, vända sig direkt till sin Gud och Skapare. Icke är den Högste en jordisk konung, till hvil- ken undersåtarne helst böra sända sina böne- skrifter medels ministrar, kammarherrar eller andra hoftjänare? Vi kalla ju Gud vår fader. Ett frimodigt barn går direkt till sin jordiske far med alla sina önsk- ningar och kryper ej först bak moderns eller syskonens ryggar. Hvarför skulle då människan nalkas den allestädes närvarande, den allvetande och allsmäktige genom Kristi moder och helgonen? Bertarelli faller än en gång på knä, men nu vänder han ej sitt ansikte åt den bländande bil- den. De hopknäppta händerna trycker han hårdt mot ögonen för att ingenting se af den omgif- vande glansen, och det lyckas honom ändtligen att ödmjukt och förtroendefullt lägga sitt öde i Herrens mäktiga hand. Och efterhand lugnar sig hans sinne; allt tyd- ligare tycker han sig förstå, det en vishetens Gud styr världen och ej låter en enda smärtans tår fällas utan ändamål. Han utmålar sig framtiden, som om den knap- past mer anginge honom själf. Han undrar till och med om det ej vore rättast, såvida Elena ej öfvervinner sin kärlek till Ercole, ätt ge henne fri, på det att han måtte erhålla skilsmässa och så med lagens fulla giltighet kunna äkta den han har kär. (Forts.) Innehållsförteckning: Storfurstinnan Olga Feodorowna af Ryssland. (Med por- trätt.) — Hedda Elisabeth Bergwall ; af K. G. K. — I dag ; poem af Charlotte Lindholm. — Till kontinenten ; ett par praktiska vinkar, af O. — Ny literär pristäfling. — Ett minne ; skiss af Albrekt Segerstedt. — Smånotiser frän kvinnovärlden. — Ett gifvet resultat; skiss för Idun af Dolly Boon. —Liten efterskörd från svenska skaldinnors blomparterr ; för Idun af Birger Scköldström. III: Grefvinnan Berger. — Loretos ma- donna ; en skildring från Italien, för Idun af Hilda Hintxe. (Forts.) TWg- De smycken, som fortfarande för den s. k. lilla toaletten äro forherskande, äro alltjämt de små emaljerade blommor och fjärilar, som under vintern 1890 väckte så stort unpseende i Paris. De modernaste äro Viol-, Blåklint- o. Penséebroscherna samt de små hvit- och blåemaljerade fjärilarne. Prisen ställa sig olika fr. 6 till 15 kr. Sandas efter rekvisition till landsorten i rek. bref, från Juvelerar HALLBERG, Regeringsgatan 9