Idun: 1891

1891 I DU N 163 ifrån att vara, såsom man ofta hör förebäras, en angelägenhet endast för en viss samhälls- klass, ett hela folkets gemensamma lifsintresse. » Detta är ord att taga vara på, så mycket mera som de uttalats af den högste vårdaren af landets undervisningsväsen. De läsas näm- ligen i ett statsrådsprotokoll från d. 14 januari 1891 och stå där såsom uttalade af chefen för ecklesiastikdepartementet. Naturligtvis har man rätt att af dessa ord draga den slutsatsen, att den högre kvinnobild- ningen ej hos oss är tillräckligt tillgodosedd, ett faktum, som dock lyckligtvis synes vara erkändt af såväl riksdag som regering. Riks- dagens intresse för den högre kvinnoundervis- ningen daterar sig sedan ett tretiotal år till- baka. Det yttrade sig då -— det var 1862 — i ett anslag af 5,000 kr. till högre lärarinne- seminariets normalskola. Detta var det första, ganska ringa uppslaget till ett verkligt, effek- tivt understöd åt denna undervisning, och det var på samma gång ett löfte om, att riksdagen ej skulle stanna på den väg, som den börjat beträda. Men det gick långsamt. 1866 års komité behöfde två år för att utreda frågan, och ehuru den i sitt betänkande energiskt fram- höll nödvändigheten af att understödja flicksko- lorna, dröjde det ända till 1874, innan någon mera verksam åtgärd vidtogs. Då först fingo de svenska flickskolorna i gemen något nämn- värdt understöd, summan uppgick till 30,000 kr., och högsta understödsbeloppet för hvarje skola blef 3,000 kr. eller det belopp, som 1866 års komité föreslagit såsom det lägsta. Seder- mera höjdes anslaget så småningom, och vid 1883 års riksdag utgjorde det 70,000 kr. Men hvad hade ej skett under tiden 1 År 1874 sökte 6 flickskolor understöd, men 1877 söktes understöd af 34. Och de sökandes antal stegrades alltjämt. Något måste göras. Un- der tre riksdagar väcktes motioner om, att an- slaget måtte höjas till 100,000 kr., och dessa ständiga påtryckningar tvungo till sist k. m:t att egna en allvarlig uppmärksamhet åt frågan. Så tillkom 1885 års komité, hvilken 1888 af- gaf ett betänkande, som dock ännu ej blifvit för riksdagen framlagdt. Att här redogöra för denna komités åsikter är så mycket mindre af nöden, som dess be- tänkande, om det också blifver grundläggande för en framtida framställning till riksdagen, dock torde för sådant ändamåi komma att un- dergå ändringar och modifikationer. Det torde dock vara förtjänt af att minnas, att komitén särskildt framhåller den bristande insikten hos allmänheten om behofvet för kvinnan af en grundlig bildning samt det begär, som visat sig, att skapa flickskolan efter allmänna läro- verkens mönster. Emellertid kunde man ej vänta, tills komi- téns förslag, vederbörligen omarbetadt, fram- lades för riksdagen. Åren 1888—90 åtnjöto 62 skolor understöd och under innevarande år vän- tades ansökningar från 69. Man behöfver ej anlita någon synnerligt invecklad räknekonst för att kunna få klart, att det belopp, som under sådana förhållanden kunde tilldelas hvarje skola, måste blifva obetydligt i jämförelse med hvad behof och rättvisa kräfde. Beloppet skulle te sig rent af löjligt litet vid tanken på 1885 års komités förslag. Komitén ansåg nämligen att åtminstone 45 flickskolor borde understödjas med 4,000 kr. hvarje, oafsedt öfriga mindre understöd. Och nu skulle 69 skolor få dela på — 70,000 kr.! Ecklesiastikministern fann detta vara ogör- ligt oeh begärde, att riksdagen skulle höja an- slaget till åtminstone 100,000 kr. Ett par en- skilde motionärer begärde en höjning till 130,000 kr. Riksdagen nöjde sig med att bevilja de 100,000 kronorna, men vid debatterna inom kamrarne föllo åtskilliga uttryck, som visade, att icke blott flickskolans vänner, utan äfven den, som ansågo undervisningen olämpligt be- drifven, gärna önskade förbättra flickskolornas ekonomi, de senare naturligtvis i förhoppning om en ändring till det bättre äfven i under- visningen. Till och med den talare i Andra kammaren, som trodde flickskolan blott utbilda rodockor — ordet står i protokollet för hr Lyttkens’ räkning —- var egentligen ej så ovil- lig att understödja den, ehuru han naturligtvis önskade undervisningen mindre öfveransträn- gande och mera praktisk. Härmed ha vi hunnit fram till kärnpunkten i 1891 års riksdags beslut, och riksdagen har med detta beslut gjort gällande en bestämd prin- cip både för den innevarande tiden och för den omorganisation af den högre kvinnounder- visningen, som väntas till ett annat, som man hoppas, till nästa år. 1891 års riksdag bevil- jade sitt anslag hufvudsakligen ur ekonomisk synpunkt. De fleste talarne framhöllo flick- skolornas ekonomiska ställning såsom ingalunda god. Särskildt och med allt skäl beklagade man lärarinnorna, hvilkas löner, ifrån början otillräckliga, trots de stigande lefnadskostna- derna snarare fallit än stegrats. Det var denna synpunkt, som i allmänhet syntes göra sig gällande vid beviljandet af detta anslag. Men samtidigt skedde inom riksdagen vid Here tillfällen uttalanden, som för frågans fram- tida utveckling måste anses vara af största vikt. Statsutskottet har nämligen såsom sin åsikt uttalat — och detta uttalande har utan motsägelse godkänts af riksdagen —, att man vid omorganisationen af flickskolorna borde egna särskild uppmärksamhet åt undvikandet af öfveransträngning, att dessa skolor ej borde vara efterbildningar af allmänna läroverken för gossar, utan lämpa sig efter kvinnans speciella uppgifter, samt att för detta ändamål under- visning borde meddelas i allmän helsolära samt teoretisk och praktisk huslig ekonomi. Eckle- siastikministern tycktes vara synnerligen in- tresserad för denna plan, som k. m:t velat förverkliga genom 'att söka få inrättad en fjärde klass vid högre lärarinneseminariet. Där skulle just studeras ämnen, som tillhöra kvinlig prak- tisk verksamhet; där skulle undervisas i enklare matlagning, hushållning och dylikt. Men, sade ecklesiastikministern, man måste börja vid se- minarierna, ty utan lärarinnor kan man ej få några lärjungar. Ur mer än en synpunkt äro dessa uttalan- den af vikt. De angifva ej blott den riktning, i hvilken man tänkt sig en blifvande reform af den högre kvinnoundervisningen, de hafva äfven blifvit pröfvade inför många sakkunnige och inflytelserike män i riksdagen, och de hafva bestått profvet. Det klander, som vid ett eller annat tillfälle åtföljt dessa uttalanden, synes oss i själfva verket ha sin grund i begäret efter en verkligt genomgående praktisk reform i den högre kvinnoundervisningen. Vi hoppas, att nästa års riksdag skall få tillfälle att prak- tiskt förverkliga de sympatier för kvinnounder- visningen, som 1891 års riksdag uttalat. H. L. Victorin. & Glömmen ej Iduns skollofskoloni! Minsta bidrag1 emottagas taeksamt. Ett bref. ma ringde på dörren, och postbudet kom med bref och tidningar fulla famnen, ty postbåten ändtligen nyss vändt om genom drifvande is till östadshamncn. Jag slängde avisorna strax i en vra — de voro, gunås, jämt tre veckor gamla — och började brefven tillhopa samla och ett efter annat alt genomgå. Det var mångt och mycket: annonser om döda, om gårdar till saht med utsådd gröda, noveller, poemer och cirkulär och ännu mycket mer sadant där. En del lädes undan, en del fick vandra i korgen — och så jag i handen fick ett konvolut i högst prydligt skick och mycket olikt alla de andra. Det påminde närmast om skroflig kardus affärg, som var obestämbar, men ljus, med glimmade kanterna icke skurna, med monogram kring en pressad urna. En doft af parfym mig till möte sprang — jag sökte den i mitt minne fånga, och efter funderingar många och långa jag stannade vid Ylang-Ylang. Utanskriften var präntad och prydlig, väl mikroskopisk, men mycket tydlig — alltsammans var fm de siècle, chic, det såg jag strax med en enda blick, jag kände skribenten : en vän bland de bäste, som jag höll af mer varmt än de fleste. Kuvertet med pennknifjag varligt ref att se, hvad den gamle gossen skref: ■t)Min egen vän! Gud vet, när du far mitt bref. Kanske ej förrän fram i vår. när Östersjöisarne hunnit bli sprängda, ty nuj som jag sett, a ni innestängda. Dock måste jag skrifva. Ty åtta dar härefter, om ingenting konstigt händer, - åter till staden vid Seine*n jag far — och när jag en gång tillbaka vänder, det ligger, gosse, i gudarnes knän, som det står så poetiskt i Odyssén . . . Du rynkar på näsan? Ja, rimmet var dåligt, och det fast jag letat en timme tåligt! Nå, ser du, i fjor under expositionen, då fick för den sköna staden jag smak, och nu är för mig en afgjord sak att inte jag trifs i »isregionen». jag gått här och vankat ett år nu jämt, och det, skall du tro, vardt ett tråkigt skämt. Det är så instängdt och trångt här hemma. De tinga andarnes flod vill man dämma. Med samma lass, som från hundra ar, man kör sin fora i samma spår, och dumheten höjer helt käckt sin patina på stigar, som tiden re’n ryggen vändt, och tror, att hon ensam äger patent på allt det goda, sköna och sanna. Det retar mig, ser du, allt lillcputtsnack, det sticker i näsan för starkt af »la bracque» / Nej, hellre dit ut, der andarnc tumla, der icke det blott i »boden» finns humla! Paris! Det är inte den trånga byn. Nog skattas där mycket åt nöjet och flärden, men där har man dock på lifvet och världen och mänskan den rätta point de vu’en.» »Säg, minns du, min vän, de svunna dagar, då nyss vi gläntat på lifvets dörr ? Hur härligt det var! Och hvad jag beklagar, att inte du är den samme som förr! Säg, minns du den skymmande aftonstunden på tu man hand ner i »Lagerlunden», då du gifvit ut din första dikt, din ungdomssvärmande själabikt? Säg, minns du, hur då vi svuro hvarandra, att sida vid sida vi skulle vandra till ära, rykte och odödlighet. . . mitt gamle vän hur höll du väl del? Ack nästa sommar var knappt förrunnen, då var du för alltid, så tycks det, försvunnen. Du sålde frankt för ett stycke bröd med dagligt släp i en landsortshåla hela ditt hjärtas lågande glöd.. . och märk, att där skall till aska den kola! jag ryser, när jag betänker din lott att dumnia artiklar korrigera, att sptinga omkring och referera allt, som är lumpet och dumt och smått! Jag skulle dö, jag som knappt kan lefua i denna stad, fast dess infödda barn. Hu! Att ständigt sitta och vefva på småintressenas kaffekvarn!» .