Idun: 1892

Klok och försiktig Ofta de ord, vare livar man, at andra förtros, i förtroende varsam. man dyrt får gälda. j^AVAMAL. £¥¥¥*¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥W¥¥¥¥¥¥¥£*¥¥¥¥¥**¥¥#*¥¥¥¥¥**¥¥¥¥¥¥¥¥£¥£¥¥¥£¥*¥¥¥*¥¥¥£¥¥¥¥?¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥? Lundins på. senaste Köpenhamnsutställningen prisbelönade modell ha att vänta den. Först ett par timmar efter midnatt afslöts den i hög grad angenäma och lyckade festen, som allt igenom bar vittne om det mest an- genäma förhållande mellan principal och med- arbetare. Augusta Lundin är, som sagdt, ett namn som har god klang och är väl bekant, särskildt för den högre societetens damer. Hvilken bland des^a försummar väl att för vår- och höstsä- songen, liksom för de stora bjudningarna, taga sina toaletter från »Lundins» för utsökt smak och elegans vidt beryktade atelier? Äfven den sparsamma borgarfrun tillåter sig för nå- gon gång den lyxen alt beställa en dräkt från detta storartade etablissement. Och artisterna — framförallt artisterna! Huru skulle väl dessa kunna visa sin skönhet i sådan glans, om de ej hade fröken Lundins bepröfvade smak att rådfråga. Och »fröken Lundin» tröttnar aldrig att gifva råd. Bemötande hvar och en, hög som låg, n ed förbindlig älskvärdhet, öpp- nar hon den ena kartongen efter den andra och förevisar de elegantaste lyger och garni- tyrer, hvilka fresta hvarje med estetisk smak begåfvad kvinna att, om också blott för en gång, offra på modets och lyxens altare. Hvad som torde vara mindre bekant, är fröken Lundins varma intresse för sina arbe- terskor. Pä samma gång fröken Lundin klä- der oeh förskönar societetens damer, bereder hon utkomst åt omkring 160 unga kvinnor af folket. En högborén dam tycker måhända nå- gon gång, att arbetslönen för hennes dräkt är väl högt taxerad, men fröken Lundin anser, att arbetaren är värd sin lön, och att det är bättre och nyttigare att utbetala en större ar- betslön än att öfva välgörenhet och skänka almosor. — Fröken Lundins frikostighet mot sina arbeterskor inskränker sig dock icke till att allenast gifva god aflöning, ntan yttrar sig på flerehanda sätt. Exempelvis kan nämnas hennes tillvägagående att ej genom realisation bortslumpa från säsongen öfverblifna klädes- persedlar, utan i stället som skänker utdela dessa bland arbeterskorna. För ett par år se- dan nedsatte hon ock sina arbeterskorg arbets- tid med 2 timmar, så att den nu omfattar ti- den från 9 på morgonen till 7 på aftonen, kortare än hvad på något annat ställe inom samma fack torde existera. Att denna frikostighet icke är någon som helst reklam, någon åstundan att vinna popu- laritet, framgår bäst af hennes arbeterskors vittnesbörd. Den, som i likhet med förf. till dessa rader, vid jubileet i lördags var i tillfälle se deras förtjusning vid erhållandet af fröken Lun- dins fotografi samt hört deras utrop: »Detta var det bästa af alltsammans,» kan ej gärna misstaga sig angående deras känslor gent emot den aktade arbetsgifvarinnan. Fröken Lundins affär öppnades den 2 april 1867 i en liten anspråkslös våning vid Malm- skilnadsgatan. Hvar och en, som skådat denna ringa början, kan ej annat än förvånas öfver, att af det lilla senapskornet uppvuxit ett så' väldigt träd. Endast fröken Lundins förmåga som organisatör och ledare kan förklara denna kolossala framgång. Utan lånade kapital har affären år efter år vuxit, stigit i anseende och tillvunnit sig -förtroende. Fröken Lundin föddes i Kristianstad d. 13 juni 1840 af borgerliga föräldrar. Hennes ytt- re lif erbjuder ej något ovanligt, för så vidt det ej är ovanligt att genom mödor och för- sakelser kämpa sig fram till erkännande och anseende. Såsom en afslutning af denna kortfattade framställning af en kvinnas lifsgärning må följa de för tillfället af Charlotte Lindholm förfat- tade verser — af fröken Anna Palm förtjänst- fullt textade — som af en bland dramatiska teaterns framstående artister vid jubileet den 2 april framsades : På arbetsmödans nötta stråt i lifoet oss möta hviloställen här och där; ett sådant, af betydning, blef oss gifeet med denna högtidsdag, som inne är. Så låt oss stanna, föra oss till minne förgångna, städse lyckosamma år och hylla, tacksamma i själ oeh sinne, dig, festens drottning, som ibland oss står. En huld försyn dig skänkte stora goftor, och du — du har ej nedergräft ditt pund., men handlat med de dig förlänta håfvor som god förvaltare till denna stund. Ilur från en ringa början verket leddes allt mer och mer framåt, det veta vi ; de tusen svårigheter löstes, reddes af din ståndaktighet, din energi. Det är dig till berömmelse och ära alt, när du modigt brutit dig en stig, med trofast sinnelag du dina kära och väna syskon samlade kring dig. De hafva, dessa systrar uti ringen, oeh verkat framgångsrikt på ädelt vis; men du, Augusta, djärfvast lyjtat vingen, dig främst tillkommer segerns lön och pris. Men det är icke för de dina bara du burit omsorg under flydda år; därom hon vittnar denna ungdomsskara, som här i dag till högtid samlad står. Den henne fråga vill, han skall få veta, att hon hos dig har gjort de bästa rön, att man den »arbetsgifvare» får leta, som ger så mycken tack och vinst till lön. Dock — icke »lön» allenast. Du betänkte, att »mänskan lefver icke blott af bröd» ; en lofstund du ibland de unga skänkte och gästfritt till ditt glada hem dem bjöd. När våren kom med milda västanvindar, dit förde »skaran» ut till lundens sal att njuta skuggan från de gröna lindar vid sköna sommarstället — Ulriksdal. Oräkneliga nödens offer lida, rop efter arbete är städse hördi; lack, att du öppnat arbetssalar vida och dit så många unga kvinnor fört ! Att fliten parad är med rena seder hos dina lärjungar, det kan man se; af hvar och en det aktas såsom heder att vara anställd vid din atelier. Må lönen för din möda du fä skörda uti ditt samvetes, ditt hjärtas frid, och må »de yngsta», hvilka djupt dig vörda förljufva skönt din sena ålders tid! Af ditt exempel må vi alla lära, hvad idoghet och ädelt nit förmå, och att vårt arbete skall frukter bära i mån af hvad vi verka, hvad vi så. Själfbeherskning. •SiBrvårt är det redan att vara en annan underdånig och att lyda någon, men ännu svårare är det att lyda sig själf, att underordna sig sin egen vilja. Om den, som förmår detta, säger man, att han äger själf- beherskning. Själfbeherskning innebär alltid i sig en hög grad af själfförnekelse, och att »förneka sig själf» vill säga detsamma som glömma sig själf för andras vilja, en dygd, som ut- gör ett af de vackraste dragen hos en ädel kvinnokaraktär. Kvinnan bör och måste i sina handlingar och sitt uppträdande bevara en måttfull jämn- vikt. Den kvinna verkar frånstötande, som häjdlöst ger vika för sina uppbrusande käns- lor och sin häftighet. De hos kvinnan så ofta förekommande hysteriska anfallen här- röra mestadels från bristen på själfbeherskning. Och likväl är det just utöfning af denna dygd, som är nödvändig, för att man skall kunna uppfylla sällskapslifvets plikter. I detta senare fordrar hänsynen till medmänni- skorna, att man tiger, då man kanske kände det största behof att med ett spetsigt svar bemöta ett skarpt omdöme, eller att man väntar lugnt, tills förbittringen lagt sig, och då först besvarar - en skrifvelse, på hvilken man kanske i första uppbrusningen skulle ha gifvit ett hårdt, bittert svar. Detta är själfbeherskning, själfförnekelse. Man måste medgifva, att utöfningen af den- samma fordrar stor moralisk kraft, men den stärker människans karaktär till allt godt och ger motståndskraft mot lifvets frestelser. Men själfbeherskningen måste läras och in- skärpas hos oss genom uppfostran. Den, som ej genom uppfostran i hemmet redan vants vid själfbeherskning, får sedermera göra det i lifvets skola, och de lärdomar denna skola bjuder på, äro mycket hårda. Hemmet bör vara en förberedande skola för lifvet; inom familjelifvets trånga gränser måste karaktären redan danas, därute i lif- vets bränningar, i umgänget med människorna, får den först sin fulla utbildning och mognad. Föräldrar, som alltid böra tjäna barnen som förebild, måste genom sitt föredöme lära dem själfbeherskning. Ingenting skadar mera i det skarpsynta barnets ögon föräldrarnes auktoritet och akt- ningen för dem än s. k. äktenskapliga scener, som utspelas inför dess åsyn. Själfbehersk- ningen är en dygd, som är absolut nödvän- dig. Brottsmålsstatistiken visar, att många existensers moraliska och fysiska undergång berott på bristande själfbeherskning, liksom en erfaren dårhusläkare förklarade, att den talrikaste klassen af sjuka utgöres af perso- ner, hvilkas egensinne ej kufvats i den tidi- gaste ungdomen, under det de, som hållits till ständig själbeherakning, mera sällan blifva sinnessjuka. Yänjen därför tidigt edra barn vid själf- beherskning! E. Z.