Idun: 1892

iDUN 133 18ÖÜ dicÎDe studerande beredd vid Karolinska insti- tutet i hufvudstaden, och att andra mindre förändringar i undervisningens anordnande, som funnos behöfliga för dessa studerande, kunde af vederbörande fä vidtagas. Sålunda hade en viktig del af hvad Sven- sén 1865 åsyftade blifvit lag. Kvinna fick af- lägga hvad vi i hvardagsspråket kalla studentexa- men eller den, som utgör inträdesexamen till våra universitet. Härmed var nyckeln till det akademiska lärdomstemplet henne lemnad, alla dess delar stodo henne öppna. Och till dess medicinska afdelning inbjöds hon särskildt ge- nom enkom för henne där vidtagna anordnin- gar samt genom den henne uttryckligen medgifna rättigheten till läkareyrkets utöfning. Till stu- dierna för filosofie-doktors graden eller för de juridiska examina lockades hon väl ej af nå- gon motsvarande rättighet; men hon fick nu tillfälle öppnadt att genom afläggande af dessa lärdomsprof, särskildt de förstnämnda, meritera sig för enskilda befattningar, som förut aldrig anförtrotts åt kvinnor. Och nu komma vi efter denna redogörelse för den Svensénska motionens öden tillbaka till den fråga, hvarifrån vi utgingo : Hvilka hafva resultaten blifvit af denna med långvarig och häftig strid framkallade reform? Har den svenska kvinnan visat sig värdig den höga tanke, åtskilliga hennes entusiastiska försvarare uttalade om hennes förmåga att tillgodogöra sig de bildningstillfällen, som genom 1870 års kungabref slutligen öppnades för henne? El- ler hafva professor Ribbing och generaldirek- tör Huss fått rätt i sitt påstående om hennes oförmåga till strängt vetenskapliga studier ? Och har hon vidare genom studentexamen och aka- demiska studier, såsom andra förutspådde, för- ryckts från sin naturliga riktning och bestäm- melse? Har hon utträngt mannen från det of- fentliga lifvet och på honom i stället öfver- flyttat de husliga bestyren? Hafva, kort sagdt, förhållandena blifvit upp- och nedvända i vårt samhälle? Svaret på alla dessa frågor skola vi i nä- sta afdelning af vår uppsats söka lämna. En krona. Skiss för Idun af »Kalle Lyckligt. S nälla Karl, får jag prenumerera på Idun, det skulle vara så roligt,» bad min Anna en dag. Om hon fick? Min lilla godhjärtade, sparsamma hustru bad så sällan om någonting för egen del, att denna bön riktigt gladde mig. Jag öppnade min börs, i det ena rummet låg där en blank, ny krona. »Se, Anna lilla,» sade jag och pekade på kro- nan, »minns du den där dagen vid juletiden?» Det mindes hon visst, det syntes nog. »Tänk, om jag skulle skrifva om det i Idun; jag kunde ju kalla min lilla historia »En krona» eller något sådant.» »Asch,» sade hon, »berätta nu inte det för hela världen!» Men jag tyckte, att »hela världen» gärna kunde få veta, att jag har den snällaste af alla små hustrur, och jag går nu och undrar öfver, om hon en vacker dag skall få se sig afritad i den tidning, hon kallar »sin». En krona —- ja, detta lilla ord kan leda våra tankar i många riktningar, kan komma oss att tänka djupt och allvarligt, lätt och lustigt. Jag djärfves icke söka skildra de upphöjda, rena hjär- tetankar, som äro förknippade med ordet: »törne- krona» ; icke heller vill jag tala om den ofta nog tunga krona, som smyckar furstars och konun- gars hjässa. Nej, det blir helt enkelt om den där lilla silf- verkronan, som vandrar från hand till hand, från rik till fattig, från fattig till rik, som skänker värme och ljus, lycka och glädje åt somliga, sorg, olycka och fördärf åt andra, allt efter riktningen och styrkan hos den, som blir ägare till det blanka silfvermyntet. Dessa kronor äro så olika fördelade i denna värd, och människorna betrakta dem med så olika ögon. Om den rika flickan får en krona af sin far, tager hon den helt vårdslöst och bifogar kanske knappt ett litet tack. Hon tycker, att den är så liten, hon kan hvarken få ett par handskar eller en barb eller någonting »stiligt» för den och besluter därför att genast låta den löpa ut i världen igen. Men den fattiga syflickan, som petar och broderar namn, dussin efter dussin, hon tager den krona, hon då och då får som lön för sitt arbete, med darrande hand och önskar, att hon inte behöfde släppa den ut till vandring på länge, länge. Hon känner sig för en stund rik och lycklig och föresätter sig att vara mycket, mycket sparsam. I dessa svåra tider, då man riktigt slåss om maten, då man äflas och täflar på alla områden att samla krona efter krona, då nöd och lyx skrika om hvarandra, är sparsamhet visserligen ett be- aktansvärdt ord. Men sparsamhet är ingen lätt sak, den måste man lära genom att tidigt vänja sig vid små behof. Det är så mycket här i värl- pen, som vi anse alldeles nödvändigt, men som alls icke så är, och som många tusen måste und- vara. Sparsamhet är en dygd, som alstrar obe- roende. * * * Jag var nyligen kommen till den lilla staden X. såsom lärare därstädes. Som jag bodde helt nära handelstorget, brukade jag ofta taga min promenad däröfver. Det roade mig så mycket att studera det rörliga lifvet, de små näpna fruarnas ifver och liflighet, då det var fråga om någon riktigt »bra bit». Nu sparade de icke på de blanka kronorna; de prutade visserligen, somliga med förvånande energi; men att spara det är sanner- ligen ej att pruta, det är att undvara, försaka det man icke har råd att betala. Vid torgets ena hörn satt en stackars gumma vid ett litet rankigt bord, fylldt med pepparkakor. Hon såg arm och eländig ut, den gamla, men jag hade kanske aldrig sett henne — det är så myc- ket man icke ser, som man borde se — om det ej kommit en ung flicka fram till henne. Flickan hade ett så innerligt trefligt utseende, ett par vän- liga, blåa ögon, som blickade gladt och frimodigt omkring sig. Hon klappade den gamla på axeln, och det lät helt hjärtegodt, när hon sade: »Ack, jag bakar ju själf så bra pepparkakor, men kära gumma, ni är fattig, ni fryser här; nu är det jul, och denna kanske kan skaffa er litet värme och ljus,» och så räckte hon fram en blank krona och försvann i vimlet. Gumman, som icke hunnit med något tacksam- hetsord, satt och såg med tårad blick efter henne. Jag vet icke, hur det var, men denna lilla torg- scen gjorde ett så mäktigt intryck på mig. Jag tror, att människohjärtat ibland är vekare, mera mottagligt och lättrördt, och då komma dessa små, som det tyckes, obetydliga händelser och göra ett djupt tryck däri, ett intryck, som ofta nog under ens hela lifstid icke utplånas. Det var förunderligt, hvad jag kände mig vek. Det var icke gåfvan, som kom mina tankar att stanna, det var sättet att gifva. Gifvarinnan ka- stade icke, som man så ofta får se, med ett hårdt och ovänligt uttryck penningen på yttersta hör- net af bordet, liksom rädd att vidröra den gamla. Den vänliga blicken och det vackra ögonkastet, som åtföljde gåfvan, voro liksom ägnade att mil- dra bitterheten för den fattiga. Där voro tvänne människor med samma höga rätt, då det gällde kärlek, vänlighet och godt bemötande, men där de jordiska ägodelarna fallit så olika. Där var ett hjärta tacksamt alt få taga — och ett hjärta tack- samt att kunna gifva. I unga, som gån ut på lifvets stora marknads- torg med börsen fylld af blanka kronor, gån med föresats att spara, och byten icke ut dem mot något onyttigt skräp, som skänker glädje hvarken åt eder eller någon annan. Gån med öppna ögon och kärleksfullt hjärta, och låten icke blicken halka förbi det, som är smått och armt och elän- digt. Läggen edra kronor, där 1 sen, att de be- höfvas, och minnens, att alla gåfvors gifvare blic- kar ned äfven till det mörkaste hörnet af det brokiga marknadstorget. Gifven villigt och gärna, gifven med vänliga ord, och tron ej, att sättet be- tyder ingenting, äfven om det förefaller eder som en småsak. I anen ej, hvilka stora, viktiga följ- der hvar liten småsak kan föra med sig. Från denna lilla torgscen, hur obetydlig den än förefaller, räknar jag mina lyckligaste dagar. Alla dessa små »tillfälligheter» här i världen, som vi kalla »händelser», äro de medel, hvarigenom en kärleksfull Gud, som styr och leder hela världen, vill föra oss fram till lycka, ofta nog för både tid och evighet. Då jag såg den vänliga flickan, hjältinnan i torgscenen, uppstod genast hos mig en åtrå att få äga denna »krona bland flickor». Hon blef min, och hon är min; och om jag hade allä de kronor, som finnas i världen, skulle de dock ej räcka att gälda min stora skuld till henne för de välsignelsebringande skatter, hon i och med sitt rika, goda hjärta fört som hemgift till mitt bo. Det är för hennes skull jag alltid har en krona liggande i min börs. När vi så på våra små prome- nader möta någon fattig, hjälplös stackare, brukar jag sticka penningen i hennes lilla hand. Det är bara af själfviskhet att få se hennes blickar stråla af glädje öfver att gifva, ty det värmer mig allt- jämt, såsom det gjorde den första gången i den kalla vinterdagen. Sparen för att gifva! »logen hustru kan blifva för sin man, hvad han trodde sig se i henne, när hon ännu var hans älskarinna. Männen äro bestämda att städse bli bedragne, och icke så mycket af kvinnans konster som af sin egen inbillning. De älska gudinnor, men äkta blott dödliga. En hustru skulle följaktligen noga se efter, hvari egentligen det behag bestod, som gjorde henne så tilldragande och omtyckt som flicka, och sträfva efter att bibehålla detta, när hon är hustru. Synnerligt märklig är utan tvifvel den stora uppmärksamhet på sig själf och sitt uppförande, som alltid är egendomlig för en ogift kvinna. Denna egendomlighet och till- bakadragenhet bör hon behålla i sin person och i sitt väsende och städse i sin mans ögon söka att bevara en frisk och jungfrulig ömhet». Washington Irwing. Ordningssinne — ej ordnings- mani! B vem är väl ej besjälad af den innerligaste önskan att äga ett trefligt, inbjudande hem ? Till och med den mest inbitne ungkarl har stunder i sitt lif, då saknaden af ett sådant är rätt kännbar, och då han gärna skulle vilja byta ut sin gyllene frihet mot hemmets mjuka »boja». Huru mycket mera måste det då ej ligga en duktig husmoder om hjärtat att skapa en dylik fridens och lyckans hemvist och, hvad som är ännu svårare, att kunna vidmakt- hålla den. Det finns mången kvinna, som man ej kan frånkänna en viss duglighet, men som likväl icke förstår att göra det riktigt hemtrefligt och godt för sin herre och man och sig själf vid den husliga härden. Ni skall .icke kunna finna, att en skjort- knapp felas, ni skall finna kläderna punktligt borstade, hatt och käpp på sin rätta plats, middagen färdig i rätt tid, med ett ord allt i bästa ordning. Och ändå —■ hur oförklar- ligt det än må låta — känner sig mannen icke riktigt väl i hemmet. Hustrun beklagar sig, öfver att han tillbringar kvällen utom hus i stället för att stanna hemma, sedan han slu- tat sitt arbete för dagen. Hon, som likväl arbetar från bittida till sent, som ej låter en enda stund af dagen förgå i sysslolöshet och som är genomträngd af den bergfasta öfverty- gelsen, att hon är ett mönster för en matmor, belönas enligt sin mening med den svartaste otack ! Största urval billigaste, men bestämda priser. Dttninggatan 21